En sedelärande skandal

RECENSION:
Rekonstruktion - Psyket
Anna Odell
Uppsala konstmuseum
24 februari - 7 april

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Hon blev gravid med sin vårdare på psyket”

Se där en klatschig kvällstidningsrubrik som spelar på vår tids upptagenhet av det mest privata och sårbara. Samtidigt sammanfattar den rätt väl grundberättelsen i Anna Odells nya verk ”Rekonstruktion - Psyket”.

Den tvåkanaliga, timslånga videon börjar med att en grupp vårdarbetare diskuterar ett anonymiserat fall då en mentalskötare inlett en relation med sin 20-åriga patient. Hur ska de gå vidare? Det är förvånande hur vårdteamet verkar sakna rutiner och handlingsplaner för dylika scenarier.

Efter en stund kliver Anna Odell själv in i rummet och berättar att patienten de diskuterar var hon själv som ung. I resten av filmen ser vi mestadels konstnären filmad rakt framifrån, då hon ringer upp diverse vårdpersonal och tillsammans med dem försöker minnas vad som hände då för trettio år sedan.

Mänskligheten är numera besatt av kändisars psykiska ohälsa. På så vis passar Anna Odell sin tid perfekt. Hon har allt som krävs för att vinna uppmärksamhet där många konkurrerar om den. Hon är vacker, känslomässigt skör och skandalomsusad.

Samtidigt är hon en unik och viktig konstnär av ett slag som nästan inte förekommer längre.

Hur lyckas en konstnär smeka tidsandan både medhårs och mothårs så effektivt?

Anna Odell blev rikskänd för femton år sedan med examensverket ”Okänd kvinna 2009–349701”. I detta komplexa verk iscensatte konstnären en psykos hon haft som ung, genom att springa lättklädd och barfota på en bro i Stockholm. Konstnären tvångsintogs akut men avslöjade nästa dag för vårdpersonalen att hon spelat förvirrad för att uppleva psykvården från insidan som frisk.

Resultatet blev ett ramaskri av orimliga proportioner. Det fanns knappt en människa i hela Sverige som inte var högröd i ansiktet av ilska över hur en konststudent på detta omoraliska vis tilläts slösa skattemedel. Missbruk av skattepengar är den mest potenta ingrediensen i receptet på en konstskandal i Sverige. Här måste jag påpeka att det rörde sig om en vårdnatt, några tusenlappar, vilket är en försumbar budget för ett så viktigt konstverk.

De flesta som ondgjorde sig hade såklart aldrig sett verket. Det var synd, då ”Okänd kvinna” var en estetiskt väl genomförd och mycket tankeväckande videoinstallation som ställde akuta etiska och existentiella frågor till sina betraktare.

Till slut höjde anhörigföreningar sina röster till försvar för hur konstnären givit en unik inblick i till patientens utsatta situation. Då fick Sverige en välbehövlig diskussion om svåra frågor som grader av våld och tvång, hur tungt någon ska medicineras och huruvida bältesläggningar slentrianmässigt missbrukades.

I slutändan blev det okunniga drevet i kombination med verkets självklara kvaliteter konstnärens biljett till kändisskap.

” Efter visningen är vi så omtumlade att vi spontant samlas i små grupper för att samtala. Det var länge sedan jag bevittnade sådana engagerande möten mellan okända på en konsthall.

Anna Odell, Psyket, Stillbild från film

Så långt om hur en konstnär får sin karriär säkrad. Men vad är det som gör Anna Odell otidsenlig idag?

De senaste åren har konstscenen, av olika skäl som jag behandlat i tidigare texter, blivit allt mer slätstruken, ängslig och orienterad mot att sälja snygga objekt. Ytterst få av de provocerande konstnärer som livade upp svenskt konstliv vid millennieskiftet har någon plattform idag. Lars Vilks försköts, Pål Hollender började göra teve och Dorinel Marc har inte hörts av på ett tag. Vad man än tycker om dessa ”problematiska” provokatörer så har konstlivet definitivt blivit tråkigare utan dem. När alla är rädda för att bli deplattformerade för att ha underlåtit att skylta tillräckligt offentligt med sin godhet blir konsten rätt ospännande.

Men Anna Odell har överlevt cancel-kulturen, trots att hon klivit över gränser.

Den självbiografiska långfilmen ”Återträffen” (2018), byggde på egna erfarenheter av mobbning och ställde också frågor om subjektiv sanning, sviktande minnen och offrets revansch. I filmen målade hon dock upp sina gamla klasskamrater som förövare, till synes blind för sitt eget tolkningsföreträde, som känd konstnär med stor budget.

I ”Rekonstruktion - Psyket” ser vi slutligen en mer nyanserad konstnär, som inte pekar ut någon syndabock, utan istället försöker förstå vad som hände den gången hon som osäker ung kvinna inledde en relation med sin vårdare.

Det är hårresande att höra hur journalanteckningarna upphörde efter att kärleksrelationen kom till läkarnas kännedom. Många borde ha Lex Maria-anmälts där. Publiken protesterar högljutt när en snacksalig sköterska kläcker ur sig olämpliga saker som ”vi var nog lite småkära i dig allihop”, beskriver hur ”kvinnor blir jätteförföriska” när de är intagna på psyket, samt hur hon sagt ”om jag vore din mamma skulle jag klippa av dig håret”. För att inte tala om den före detta pojkvännen som ser sig själv som en Jesusfigur som offrade sig och flyttade in hemma hos patienten medan hon fortfarande var inskriven.

Vårdarna framstår som galna och den före detta patienten som sansad. Trots att relationen var ett uppenbart övergrepp säger konstnären i filmen att det var det bästa som kunde hända henne. Publiken kippar efter andan, skakar på huvudena och viskar till varandra.

Efter visningen är vi så omtumlade att vi spontant samlas i små grupper för att samtala. Det var länge sedan jag bevittnade sådana engagerande möten mellan okända på en konsthall.

”Rekonstruktion - Psyket” visar att konsten är starkare än psykiatrin, att saker kan vara bra och dåliga samtidigt, och att inga sanningar är absoluta. I vår polariserande, förenklande epok är det konstens viktigaste uppgift att påminna oss om dessa ting.

Därför behöver vi fler modiga konstnärer som Anna Odell.

Rekonstruktion - Psyket
Anna Odell
Uppsala konstmuseum
24 februari - 7 april

--------------------------------------------------------------------------------

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.