Klyschigt, koketterande och strategiskt

Sonia Hedstrand ser Sara Broos nya film Skärvor, håller hårt i skämskudden och vrider sig av sekundärskam i biofåtöljen.


Spara som favorit

 30 april 2024

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

------------------------------------------------------------------

RECENSION:
Sara Broos: Skärvor

76 minuter

På bio just nu


”Jag tänker på min farmor. (Konstpaus). En gång sa hon till mig: Livet går så fort”. ”Jag tänker på när jag själv var barn. (Konstpaus). Så annorlunda allt var då.” ”Så skört livet är. (Konstpaus). Så snabbt allt kan vända”. ”Tiden läker inte alla sår”. ”Vad är lycka?”

Dylika outhärdliga plattityder levereras av en gravallvarlig ”stämningsfull” röst som dröjer på orden som om det var stora sanningar.

Jag vrider mig av sekundärskam i biostolen.

Till dessa livsvisdomar visas bilder av kala grenar som vajar framför en fullmåne. Ett träd utanför fönstret under olika årstider, snö på grenarna, spirande vår, lummig högsommar. Några sekvenser inifrån gamla tågkupéer som svischar förbi europeiska landskap. Suddiga klipp från anonyma krig i svartvitt med lite ”experimentella” abstrakta former lagda ovanpå.

Är det SM i kylskåpsmagnets-klyschor à la Carpe diem? Är det en gymnasist som fått en skoluppgift, googlat på ”essäfilm” och försökt härma några franska 60-tals-auteurer?

Nej, det är Sara Broos nya film ”Skärvor”. ”En personlig resa i tid och rum” om ”dolda trauman och öppna sår.”

Det är bland det mest pretentiösa dravel jag någonsin sett.

Låt mig förklara vad intellektuell oärlighet är.

Ta till exempel den nostalgiska beskrivningen av filmarens ungdom: ”Jag samlade ihop pengar genom att skriva för lokaltidningen och reste runt på tåg i Europa i flera månader”. Detta kan inte vara sant. Alla som jobbat som frilansskribenter vet att inkomsterna från skrivande knappt täcker räkningar och mat. Det gjorde de inte på 90-talet heller. Men det låter ju romantiskt att påstå det.

”Jag började resa runt i Europa när jag var 16. Jag sov hos främlingar eller i parker.” En ung söt tjej kan inte sova ensam på parkbänkar utan att bli utsatt för sexuella trakasserier. Enligt min erfarenhet kan medelålders kvinnor knappt gå runt själva under dagtid nere på kontinenten utan att bli förföljda av män som visslar, skriker och gör närmanden.

Men sådana trista fakta nämns inte i ”Skärvor”. Filmaren har tagit över det manliga narrativet om den fria flanören som äger världen. Kvinnor har dock inte den friheten i verkligheten. Därför blir det antifeministiskt att påstå något sådant.

 

Jag blir uppriktigt ledsen över att det finns folk som inte har något att säga, men ändå känner ett så starkt tvång att göra det. Det måste vara plågsamt att leva med sådana pretentioner

Nu står det i och för sig var och en fritt att hitta på sina egna memoarer.
Men vad fyller mytbildningen för funktion här? Annat än ett konservativt identitetsbygge av filmaren som en ”fri bohem” som flackar runt och tänker förment stora tankar?

Bland det mer svårsmälta är bitarna om psykisk ohälsa. ”Psykakuten. Klockan fyra på morgonen.” /…/ ”Läkaren säger att jag saknar filter.” I den typ av modernistiska tradition som Broos försöker haka på anses psykisk sjukdom vara detsamma som genialitet. Men trots att hon jobbar hårt för att skildra sitt mörker så ”utlämnande” som möjligt är hon ändå strategisk nog att försöka framstå som bildad genom att slänga in referenser till tung konst av Edvard Munch och trendig dito av Lotte Laserstein.

Lite guideboks-kunskap om Fernando Pessoa ska också röras ned i smeten. In klipps turistbilder av de berömda spårvagnarna i Lissabon. Men Pessoa är Broos motsats. När han skrev lågmälda existentiella diamanter för byrålådan, poserar hon tyvärr med sitt banala ”filosoferande” inför öppen ridå.

För att få lite djup i sitt liv försöker filmaren hänga sig på människor med erfarenhet av krig. ”Jag tänker på dem som reser mot sin vilja, som flyr sitt land” Det är hela tiden ”min vän den syriska poeten som flytt kriget”, ”min vän den iranska poeten som flytt diktaturen”, som ”kallar mig sin andra dotter”.

Berättarrösten låter som en klassisk kulturman som vill gnugga till sig status genom att ständigt säga ”jag känner honom” om andra viktiga kulturmän.

”Skärvor” turnerar just nu runt i Sverige åtföljd av samtal mellan Sara Broos och diverse kända personer. Som om det gick att införskaffa konstnärlig tyngd genom att referera till kändisar som ”nära vänner”. Det gör det inte.

Istället blir effekten motsatt. Tittaren kramar skämskudden i biomörkret och svettas av medkänsla.

In i det sista sitter jag och hoppas på någon originell reflektion, ett uns av självdistans eller en oväntad vändning som kan rädda filmen från en avgrund av pajjighet. Men nej. Denna ”konstnärliga experimentfilm” följer den traditionella Hollywoodlagen. Det krisande subjektet tittar på ett gulligt barn en sommardag, och mår som genom ett trollslag bättre på slutet.

Hur ska en recensent ta sig ur den här situationen? Det finns inget självändamål i att begå lustmord på ett pinsamt verk. Tvärtom. Jag blir uppriktigt ledsen över att det finns folk som inte har något att säga, men ändå känner ett så starkt tvång att göra det. Det måste vara plågsamt att leva med sådana pretentioner.

Men. En kritiker kan inte skona dålig konst av medkänsla med upphovspersonen. Dessutom är det ett stort problem att vissa privilegierade kulturbarn tillåts ta så mycket plats i kulturlivet med sina mediokra verk. Ännu allvarligare är att de får finansiering av Svenska Filminstitutet. Det är ju våra gemensamma resurser, som kunnat gå till att berätta andra, mycket viktigare historier.

Därför måste jag ge ett råd till alla nepo babies med prestationsångest: Det är helt okej att ta ett vanligt jobb!

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Läs mer av Sonia Hedstrand:

"En sedelärandeskandal. Recension av Anna Odell på Uppsala konstmuseum" >>

"En hovnarr på röda mattan. recension av Maruizio Cattelan på Moderna Museet" >>

"Regeringens kulturpolitik undergräver demokratin" >> 

"Farväl till övergreppsestetiken. Recension av utställning på Hasselblad Center" >>

"Utställning om emotionell kapitalism trampar fel i förråden i Malmö" >>

"Rörig utredning av Kultursamverkansmodellen. Kommentar till en 300 sidor lång statlig utredning om kulturpolitiken" >>

"Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Tensta Konsthall" >>

 

Kommentar: Rörig utredning av Kultursamverkansmodellen

Kultursamverkansmodellen är det bökiga namnet på en förvaltningsteknisk reform som år 2011 infördes av den moderatledda…

 04 oktober 2023

Sonia Hedstrand

Nationalistisk retorik i kulturkriget

Kulturarvets funktion för totalförsvaret, en nationalistisk kanon, sänkta budgetar och klåfingriga politiker som vill i…

 07 juli 2023

Sonia Hedstrand

Vackra videor om vietnamesiska trauman

I populäre amerikansk-vietnamesiske Tuấn Andrew Nguyễns videoverk bearbetas de brutala följderna av ett krig som avslut…

 14 mars 2023

Sonia Hedstrand

Blickar av åtrå och aggression på kvinnokroppen på F...

Världskända konstnären Shirin Neshat visar nya verk inspirerade av den pågående iranska revolutionen ”Kvinna, Liv, Frih…

 13 september 2023

Sonia Hedstrand

Kvinnokroppen och 1900-talet – utställning med Louis...

Den fransk-amerikanska skulptören Louise Bourgeois ägnade sitt långa yrkesliv åt kvinnoerfarenheter av hem, relationer,…

 28 september 2022

Sonia Hedstrand

Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Ten...

Under Tensta Centrum ligger sedan 1998 en konsthall. För den här installationen passar det mörka rummet med lågt i tak …

 11 oktober 2023

Sonia Hedstrand

Utställning om emotionell kapitalism trampar fel i f...

Med spänd förväntan i blicken åker Sonia Hedstrand till Malmö för att se något så ovanligt som en skarpt konceptuell ut…

 23 november 2023

Sonia Hedstrand

Farväl till övergreppsestetiken

RECENSION: "City Diary",  Anders Petersen,  Hasselblad Center, 10 februari – 15 september  Detta är en recension. Skribe…

 20 februari 2024

Sonia Hedstrand

En hovnarr på röda mattan

RECENSION:  Den tredje handen, Maurizio Cattelan,  Moderna Museet, Stockholm, 24 februari  - 12 januari 2025  Detta är e…

 06 mars 2024

Sonia Hedstrand

En sedelärande skandal

RECENSION:  Rekonstruktion - PsyketAnna OdellUppsala konstmuseum24 februari  - 7 april   Detta är en recension. Skribent…

 03 april 2024

Sonia Hedstrand

Regeringens kulturpolitik undergräver demokratin

Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten. -----------------------------------------------------------…

 15 april 2024

Sonia Hedstrand

Konsumtionshetsen föddes i 1800-talets parisiska var...

RECENSION:La naissance des grands magasins: - Mode, design, jouets, publicité 1852-1925Musée des arts décoratifs, Paris1…

 12 juli 2024

Sonia Hedstrand