RECENSION:
Playa! Konst som poesi i Norden
Bonniers konsthall
27 aug – 9 november 2025
Av: Marianne Soronen
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningsvy, Playa! där konstnärern Elis Monteverde Burrau skapar på plats. Bonniers konsthall. Foto: Marianne Soronen
Utställningen Playa! Konst som poesi i Norden undersöker en möjlig väg för konsten att likt poesins direkta och verksamma sätt skjuta sina pilar till vårt inre. Utställningen vill närma sig ett slags manifest som undersöker den estetiska och poetiska upplevelsens potential och refererar bland annat till 68-rörelsen.
Jag kliver in och har ambitionen att möta de 17 konstnärernas verk genom en sinnlig upplevelse utan teorier. Det första jag möter är Benedikte Bjerres pingviner ”The birds” som är utspridda på golvet längs med en smal gång, försiktigt smyger jag mig förbi de små heliumfyllda plastpingvinerna som studsar och gungar planlöst över golvet och inbjuder till lek och en slags underhållning samtidigt som de erbjuder en skarp syn på masskonsumtion och klimatförändringar. På min vandring bort från pingvinerna ser jag Elis Monteverde Burrau liggandes på mage på golvet på en bädd av vitt grus. Han skriver koncentrerat ord på de vita arken som ligger utspridda på gruset. Ett litet barn vågar sig fram till honom och ser undrande ut, kanske får han också vara med och rita?
”Utställningens olika verk blir tillsammans ett landskap av psykologiskt och biologiskt nervsystem som reagerar, viskar, leker och pratar genom poesi, musik och konst.
Utställningen handlar lika mycket om det rumsliga som de enskilda verken, hela utställningen är ett enda stort konstverk som omkullkastar den vita kubens stränga och stela ordning. De vita väggarna är täckta med kornblåa A4-ark, textil med bland annat jordgubbsmotiv och metalliska väggytor som ger en känsla av ”vi tar vad vi har”. Höga rumsavdelare av återvunnen transparant plast, där metalltrådar och snören skapar linjer som påminner om blyinfattat glas, är skapade av konstnären Alfred Boman, som även står bakom utställningsgestaltningen.
Det finns en strävan att vända sig inåt, till människans inre och den närmaste och vardagliga världen som rör känslor, relationer och vad det innebär att vara människa.
Installationsvy, Playa!, Bonniers konsthall, med konstverket ”Certains” av Jenny Kalliokuljus. Foto: Marianne Soronen
Hela utställningen andas en nonchalans mot yta och normativa visuella presentationer. Dramatikern och konstnären Dimen Hama Abdullas verk ”Sommarsonat” är uppspikat och lite slarvigt fast-tejpad på väggen. Triptyken, gjord på pappersark, bildar en nästan fyra meter lång, och en och en halv meter hög enhet, med abstrakta och impulsivt tecknade motiv gjorda med torrpastellkrita, kol och blyerts. Hama Abdulla skapar sina verk utan färdiga idéer, bilder eller skisser. Allt sker som en impulsiv dialog med det materiella, där intuition och uppmärksamhet formar praktiken.
I samma rum ser vi Ulrika Lublins ”Allmänning” som består av sju stycken väl använda och gamla anslagstavlor tagna från det offentliga rummet, där endast häftklammer och häftstift vittnar om spåren efter alla anslag.
Ett svindlande högt tak gör sig synligt med de upphängda lapptäcken som sträcker sig från golv till tak. I rummets mitt finns en flera meter hög träställning där Jenny Kalliokuljus ”Certains” hänger. Rummets utnyttjande av takhöjd skapar en monumental känsla som påminner mig om Moderna museet utställning i Malmö ”Jag är Godzilla”, där Vivian Suters klär rummet från golv till tak med 350 fritt skapade färgsprakande motiv utan titel och årtal.
Utställningens olika verk blir tillsammans ett landskap av psykologiskt och biologiskt nervsystem som reagerar, viskar, leker och pratar genom poesi, musik och konst.
Installationsvy, Playa!, Bonniers konsthall med konstverket ”Rotten eggs against Bombs” av Ursula Reuter Christiansen.
Ursula Reuter Christiansen, 82 år som är utställningens äldsta konstnär, kanske även den mest tongivande av dem alla, har i vredesmod kastat ruttna ägg på sina verk ”Rotten eggs against Bombs”.
Skönhet och harmoni får ge plats åt det kraftfulla och obekväma när Reuter Christiansen gestaltar rädslor och längtan, som inte bara är hennes egna, utan en del av det mänskliga tillståndet. I de två fem meter breda verkan gestaltas svarta bomber mot vit bakgrund med ord som ”shame”, ”sorrow”, ”tears” . De brinnande orden och de svarta bomberna blandas med spåren av äggrester som vittnar om frustration och ilska.
Temat om att ”se konsten på nya sätt” är ett sökande efter ett skifte, och jag kan inte låta bli att tänka på hur Playa! efterlyser ett innehåll som tar mig tillbaka till romantikens inneboende värden som betonade känslor, fantasi och individualism. Poesin var även uttrycket för romantiken när det gällde den populära förståelsen av denna revolution i perception. I centrum stod naturens storhet, det subjektiva perspektivet, och en längtan bort från det moderna, kontrollerade samhället. Romantikens era var ett sätt att förstå människans inre liv genom konstnärliga uttryck, snarare än att förklara världen logiskt.
När världen idag är en kontrollerande, digital, kapitalistisk produktionsapparat med flera pågående krig och ett klimathot behöver vi återigen hitta tillbaka till naturen och oss själva.
Ursula Reuter Christiansen, It Is Not Yet Too Late, It Is Too Late, 2024. Av: Ursula Reuter Christiansen
Det blir framför allt märkbart i Reuter Christiansens film ”It Is Not Yet Too Late, It Is Too Late” där konstnären ensam promenerar iklädd i en voluminös stor päls i ett dimmigt och stämningsfullt naturlandskap och viskar - ”Es ist noch nicht zu spät, es ist zu spät”. Visuellt påminner filmen om Caspar Friedrich målning ”Munk vid havet”. Förövrigt har romantikens stora poet Novalis varit en stor inspirationskälla för Reuter Christiansen, precis som Novalis omvandlar hon sitt levda liv till konst och konfronterar de kriser och katastrofer som utspelar sig i världen.
Längst in i utställningen hittar jag tillslut kollektivet coyotes hemliga bar, ”déjà vu”, som fungerar som ett sceniskt utrymme – en plats där muntliga berättelser manifesteras genom möten med andra, där varje besökare är en ”karaktär” som när som helst kan börja berätta en historia - det vardagliga livets oväntade skådespel.
Men hur gör man revolution när konstbegreppet redan är öppet?
Det är inte det öppna konstbegreppet som är problemet utan de stängda institutionerna som har makten att bestämma vem som får göra ”revolution” inom konstens ramar och hur det ska gå till. Kanske är det just därför Bonniers konsthall vill släppa greppet och ställer sig frågor som ”Hur ser den nya konstnärliga revolutionen ut? Och vad behövs för att understödja den?”
Jag ser en vilja och ett utforskande av en revolution, men tyvärr i en modern konsthall med deltagare som redan befinner sig i konstfältets värme. Men jag gillar idén om att det är dags att möta konsten på andra villkor.
Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
I samband med utställningen presenteras ett flertal olika programpunkter, som performance, releasefest, samtal etc. Se deras hemsida >>
----------------------
Fler artiklar om konst:
"Recension: Det ljuva livet på Thielska galleriet" >>
"Banksy tvättades bort efter endast tre dagar" >>
"Kända banankonstverket uppätet – igen" >>
"Konstnären Ulla Viotti har avlidit" >>
"Mushus spred sig världen över – ställs ut på museum" >>
"Bayeuxtapeten till England igen – efter 900 år" >>
"Filmaren Johan Renck och fotografen Anders Petersen möts i ny utställning" >>
"Ny skulptur av Eva Hild blir riktmärke för Lidköping" >>
"Sveriges dolda kulturskatt: "Helt unik" >>
"Nu är konstverket bLInk i Göteborg invigt" >>
"Bakslag för Karin "Mamma" Andersson – får inte heta "Mamma" >>
"Bigert & Bergström får pris för klimatarbete" >>
