Recension: Speaking Volumes på Malmö Konsthall

Monica Valentine. Eliza, Speking Volumes, Malmö Konsthall. Foto: Helene Toresdotter

24 november 2025

Utställningens titel, Speaking Volumes, på Malmö Konsthall antyder en vilja att undersöka det språklösa – konst som talar bortom orden och den språkliga formuleringens begränsningar.

RECENSION:
Speaking Volumes
Malmö Konsthall
13 sep 2025 – 18 jan 2026

Av: Marianne Soronen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Speaking Volumes består av sex konstnärer från USA, England och Sverige, varav flera har ett långt och etablerat konstnärskap bakom sig. Det som förenar konstnärerna är att de arbetar utanför konventionella metoder och besitter en autenticitet i den konstnärliga processen. De har dessutom deltagit i utformningen av presentationsmaterialet. Utställningen blir därmed inte bara en visning av deras verk, utan också ett uttryck för konstnärlig autonomi och kontroll – en handling av
egenmakt.

Genom hela utställningen pulserar den konstnärliga processen, och verken vittnar om en stark expressiv drivkraft: en balans mellan spontanitet och kontroll som konstnärerna ständigt står i dialog med.

För den abstrakta konstnären Nicole Storm är skapandeprocessen viktigare än det färdiga verket. När hon arbetar befinner hon sig oftast i ständig rörelse. Storm, som varit verksam sedan mitten av 1990-talet, visar här ett omfattande antal färgstarka verk som tillsammans formar ett abstrakt landskap, ett slags kollage eller ett lapptäcke av erfarenheter, idéer och tankar. Ur ögonblickets omedelbarhet växer former, färger och linjer fram direkt på materialet, likt en sorts automatskrift i surrealistisk anda.

Installatiosvy från White Columns, 2021, Nicole Storm, Photo: Marc Tatti.

”Det är bortom kategoriseringar och diagnoser som verken inspirerar och når sin fulla kraft. Många av utställningens expressiva och autentiska verk uttrycker konstens mångfald och pluralitet, något som bör vara självklart i konstens offentliga rum.

Som en naturlig förlängning av sin kreativa process regisserar Storm även installationen av sina verk i gallerirummet genom att väva samman allt på plats. Hennes installationer blir ofta aktiva, föränderlig miljöer som utvecklas över tid och skapar en platsspecifik ateljékänsla. Storms arbete har tidigare hyllats internationellt; hennes utställning 2021 på White Columns utsågs av The New York Times till en av årets bästa.

Även konstnären David Cheung arbetar i en slags kontrollerad improvisatorisk process. Cheung är bosatt och verksam i Malmö och har en bakgrund inom speldesign och världskapande, något som tydligt präglar hans konstnärliga uttryck.

David Cheung, Min fantasivärld, 2025, Courtesy konstnären. Foto: Helene Toresdotter

I hans mest uppmärksammade verk på Malmö Konsthall, Min fantasivärld, 2025 skapar han ett 20 meter långt och 2,4 meter högt figurativt landskap i svart akryl, där stad och natur vävs samman till en fantasifull värld fylld av små detaljer och oväntade möten. Cheung utgår inte från någon skiss, utan arbetar direkt med akrylpennan på underlaget. Landskapet utvecklas successivt under arbetets gång genom de olika elementen. Varje linje bär spår av en noggrann hand. Det tio månader långa arbetet resulterade i ett verk som bjuder in betraktaren att kliva in i en annan verklighet – en värld som Cheung vill att betraktaren aktivt ska uppleva och ta del av.

Ett annat exempel på storskaliga verk är konstnären Alan Faulds djärva grafiska väggmålning, Darlingside, Fish Pond Fish, 2025. De fyra figurerna är typiska för hans stil och som sträcker sig i monumental skala i en av konsthallens väggar. Faulds mindre monokroma tecknade serier i tusch som hittas i en mörk filmsalong uttrycker svart komik, där den brittiska kungafamiljen är återkommande. Faulds arbetar med teckningar, skulpturer och performanceverk som är både kontrollerade och omedelbara, sprungna ur ett livslångt betraktande av populärkulturen.

Malmö Konsthall har länge profilerat sig som en institution med ambitionen att vara inkluderande och gränsöverskridande. De startade konstlyftet år 2011 som arbetar med inkludering och mångfald och Speaking Volumes är ett framgångsrikt resultat på detta. Men inkluderingen handlar här enligt min uppfattning inte främst om konsten i sig – verken står starka i sig själva och har en självklar plats på en konsthall – utan snarare om de strukturella villkor som formar konstnärskapet. Initiativ som ”supported artstudios” erbjuder vägar in i konstvärlden för konstnärer som ofta exkluderas från konstens institutionella rum.

Utifrån denna insats inspirerar utställningen även till en reflektion över det mänskliga, bortom de samhälleliga normer och strukturer som präglar varje människas liv. Konsten blir här en plats för frigörelse – ett sätt att återta rätten till uttryck, att tala utan ord.

Väggmålning, Alan Faulds, Darlingside, Fish Pond Fish, 2025. Foto: Helene Toresdotter

Samtidigt pekar Konstlyftet på ett dilemma i utställningssammanhang. I takt med att diagnostiseringen i samhället ökar, riskerar konstvärlden att reproducera kategoriseringar även när syftet är att bryta dem. När konstnärers diagnoser nämns i utställningssammanhang sker en subtil men märkbar förskjutning, konsten riskerar att tolkas genom diagnosen snarare än tvärtom. Konstlyftet är både en frigörande och problematisk i denna mening: den möjliggör tillgång men riskerar att samtidigt befästa en särskiljning.

Ett märkbart exempel av särskiljning hittas hos recensenten Birgitta Rubin som skriver om sin upplevelse av Speaking Volumes i DN, Rubin undviker att kalla de medverkande i Speaking Volumes för konstnärer och dessutom skriver Rubin att hon saknar en beskrivning av de olika diagnoser som de medverkande har, att endast Monica Valentine beskrivs som blind sedan födseln.

Konstnärerna i Speaking Volumes vill, med rätta, bli sedda för sitt konstnärskap – inte för sina diagnoser och har uttryckligen bett om det, enligt utställningens kurator Lucy Smalley.

”Konsten blir här en plats för frigörelse – ett sätt att återta rätten till uttryck, att tala utan ord.

Monica Valentine, Utan titel, 2023. Pärlor och paljetter på frigolit. Courtesy the artist/Creative Growth. Foto: Helene Toresdotter

Konstnären Monica Valentive däremot, tar en annan position och vill framhållas som blind sedan födseln, eftersom detta har gett henne en unik förmåga att uppfatta färger genom andra sinnen, vilket är centralt för hennes arbete med de tusentals små, vibrerande pärlnålar i starka färger som täcker hennes taktila skulpturer.

Valentines känsla för pärlstorlek, färg, form och material resulterar i former som är bokstavligen visuellt gnistrande men blir extra effektfull i form av den mänskliga gestalten, Eliza, 2025 som är i naturlig storlek och täckt med pärlor som domineras av rött som är hennes favoritfärg, en färg som hon kan känna sig till genom dess temperatur. Det är så hon arbetar, genom att känna sig fram till de olika färgerna. Hon beskriver blått som kallt, gult, vitt och rosa som varma och den orange färgen som något mittemellan.

Att ge konstnärerna egen agens för hur de ska presenteras tillsammans med verken är inkluderande.

Det är bortom kategoriseringar och diagnoser som verken inspirerar och når sin fulla kraft. Många av utställningens expressiva och autentiska verk uttrycker konstens mångfald och pluralitet, något som bör vara självklart i konstens offentliga rum.

Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Läs mer av Marianne Soronen >>

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------

Fler artiklar om konst:

"Klimt-tavla slog rekord på auktion - näst dyraste tavlans någonsin" >>

"Språkmuseum öppnar på Kulturhuset Stadsteatern" >>

"Lars Lerin öppnar Konsthall på Österlen" >>

"Johan Carlsson Ström får Beckers konstnärsstipendium om 200 000 kronor" >>

"Lyxvarumärket Cartier öppnar nytt stort konstmuseum i Paris" >>

"Tate köper in konstverk av Anders Sunna" >>

"Recension: Marisol för första gången i Europa" >>

"Tidigare okänd Picasso till salu" >>