"Glittrande och berikande, så känns det att ta till sig utställningen. Men jag undrar ändå över urvalet." Konstguidens recensent, Magdalena Ljung, har sett höstens stora utställning med "Ett sekel svart figurativt måleri" på Liljevalchs +
RECENSION:
When We See Us:
Ett sekel av svart figurativt måleri
Liljevalchs+
10 okt – 30 aug 2026
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Glädje, Fest, Sensualitet, Vardag. Triumf, Frigörelse, Andlighet. Vad tror ni om dessa ledord istället för ännu ett filter av trauman när de svartas historia ska vaskas fram?
Så vill curatorerna för utställningen When We See Us framställa det gånga seklet av svart figurativt måleri, med konstnärer från Afrika och dess diaspora. Det är klart att ett narrativ som ständigt fokuserar på våld och fattigdom är orättvist, för den svarta kulturen innehåller så många livsbejakande och överdådiga aspekter!
Men blir det inte som att tiga om elefanten i rummet? För ingen djupare berättelse kan göras trovärdig utan mörka undertoner. Ingen målning blir intressant utan kontraster. Lugn, det finns medvetenhet om det i utställningen och många verk bär på en intressant ambivalens. Även om lyckliga teman står med guldskrift på väggarna, utställningsmusiken klingar ljuvt, och målningarna lyser av färg, så finns eftertanken och smärtan ofta där.
When They See Us är titeln på en Netflixserie av Ava DuVernay och baseras på händelserna när ett gäng färgade tonårspojkar blev oskyldigt dömda för våldtäkt av en vit kvinna. Därifrån hämtar utställningen sitt namn, men istället för att bli sedda utifrån och objektifierade får nu de svarta egen agens. De omformas till aktiva subjekt med tolkningsföreträde. När vi ser på oss själva berättar vi vår riktiga historia. Utställningen är producerad av Zeitz MOCAA i Kapstaden och har visats i Basel och Bryssel innan den landat här. På Liljevalchs+, i den vita extra konsthallen på baksidan av den gamla byggnaden, ska verken hänga i nästan ett år. Det är en underbar läxa att ta till sig och det generösa tidsspannet verkar pedagogiskt tänkt.
” Även om lyckliga teman står med guldskrift på väggarna, utställningsmusiken klingar ljuvt, och målningarna lyser av färg, så finns eftertanken och smärtan ofta där.
Meleko Mokgosi, Pax Kaffraria: Graase-Mans, 2014. Foto: Magdalena Ljung
Glittrande och berikande, så känns det att ta till sig utställningen. Men jag undrar ändå över urvalet. Mängden av medverkande konstnärer, där de flesta bara visar en målning, och den varierade kvaliteten på verken för tankarna till Vårsalongen. Även om det är en brant jämförelse, för nivån är så mycket högre här. Konstnärerna är etablerade och guldkornen lyser ikapp. Det är en rolig och fantasifull samling, men det saknas en fördjupning av de presenterade konstnärskapen och en överbyggnad av de riktigt stora namnen. Var är Kerry James Marshall, Kara Walker eller Faith Ringgold? Bara för att nämna några.
Meleko Mokgosi från Botswana inleder exposén med monumentalmålningen Pax Kaffraria: Graase-Mans, 2014. Duken är drygt två meter hög och nästan nio lång. Pax är fred på latin, men har ofta använts i sammanhang av makt och kontroll. Kaffraria är ett kolonialt område i Sydafrika bildat av det rasistiska ordet kaffir. Graase-Mans är gräs-män på afrikaans, som gräsrötter eller människor knutna till marken. I målningen syns tjänsteandar, svarta människor i uniformer eller enklare kläder som utför hushållssysslor. En svart kvinna håller händerna förtroligt på ett vitt barns bröst, en pojke som kanske har mer kontakt med de anställda än med föräldrarna i huset. Den bräckliga freden som vilar på underordning. De vitas vingliga makt byggd ovanpå de svartas arbete.
”Glittrande och berikande, så känns det att ta till sig utställningen. Men jag undrar ändå över urvalet. Var är Kerry James Marshall, Kara Walker eller Faith Ringgold? Bara för att nämna några.
Scherezade García, Via Crucis: when the sea is my land, 2021.
Andlighet är det första tema som följer och Edouard Duval-Carrié från Haiti visar det dekorativa verket The True Story of the Water Spirits, 2004. En glänsande yta av plexiglas, likt vatten, breder ut sig på golvet och under det målningar av svarta gestalter och vita vattenliljor mot orange fond. Till den transatlantiska slavhandelns grymmaste historier hör den om människor som slängdes levande överbord, allt för att få ut mer på försäkringen. Men precis som när man sanndrömmer och kan vrida något dåligt tillrätta finns en modern mytbildning där det berättas om att dessa människor levde vidare som vattenandar och skapade en civilisation på havets botten. Flera samtida svarta konstnärer har gestaltat detta i ett poetiskt manifesterande av överlevnad.
Scherezade García från Dominikanska republiken vars färgstarka och enigmatiska målning Via Crucis: when the sea is my land, 2021, fortsätter på detta tema. Ett dubbelporträtt omgivet av röda tyger och eleganta mönster. Det är som en barockmålning och ett hjärtsmycke, men med svarta huvudpersoner och andra detaljer än vad den vita konsthistorien bjuder. García föddes på en ö och bor nu i New York som också är omgivet av vatten. Havet blir i hennes tankevärld ett land och ett hem i sig. En metafor för minnen och en sinnebild för en flytande identitet. Titeln anspelar också på Jesu väg till korsfästelsen som här lånar sig till migrantens väg, kantad av lidande och uppoffring. Hon beskriver själv sina verk som flytande katedraler.
Naudline Pierre från USA plockar upp den historiska tråden och spinner vidare till renässansen med målningen Close Quarters, 2018. Som i en drömsyn med uppdriven kolorit skildrar hon änglar, vanliga dödliga och kanske lite djävulskap också. Det är en ömsint omfamning där människan bor granne med gud. Är det inte det som andlighet handlar om? Ett sammanflätande av det metafysiska med det vardagliga i hopp om att förbättra existensen och överskrida nuet?
Roméo Mivekannin, Le modèle noir, d’après Félix Vallotton. 2019.
Sensualitet, en röd sal fylld av målningar som vill hängivenhet och njutning, men som också slår vakt om mörkret. Never Change Lovers in the Middle of the Night, 2006, är titeln på Mickalene Thomas förföriska målning. En sexscen där allt är smyckat och koreograferat. Strass, konstfulla poser, vackra färger och en varning som titel. Vilka blir vi i stunder av frestelse och vilka gränser får överskridas? Thomas konstnärskap kretsar kring teman som självkärlek och representation. För henne handlar det om att återta bilden av svarta kvinnor. Hon utgår ofta från populärkultur och omskapar bilderna i måleriets kärleksakt.
Alldeles nära hänger ett stort linnetyg, brett som en dubbelsäng. Det hänger löst utan ram och visar upp en annan sängkammarscen. Roméo Mivekannin från Elfebenskusten kallar sin målning Le modèle noir, d’après Félix Vallotton, 2019. Det är en parafras på Vallottons nästan hundra år gamla verk där en vit nakenmodell ligger på sängen och en svart påklädd modell tittar på henne. I Mivekannin version har båda slutat vara redskap. Den vita kvinnan har bleknat till bakgrund, fantasi eller skulptur och den svarta har kommit till liv. Hon betraktar oss, istället för att upplåta sin kropp till allmän beskådan. De svarta som antingen osynliggjordes eller framställdes stereotypiskt träder nu fram, och för somliga kanske det är läskigt. Hela målningen är som ett lekfullt spöke. Det vita fladdrande tyget, den ominösa koloriten och en fastnaglande blick.
Triumf och Vila råder i den sista salen, och där återfinns Firelei Báez från Dominikanska republiken med profilporträttet Catalyst 2015. Báez storslagna och myllrande Afro-karibiska universum ställdes ut på Louisiana hösten 2023. Hon använder sig ofta av gamla kartor och dokument som hon förstorar upp, skriver ut på dukar och målar ovanpå. En dekolonial krock mellan en felaktig ritad kontinent och en kropp som bubblar av färger och berättelser. Här finns dock ingen karta i grunden, bara en gestalt som tycks uppbyggd av skogar, himlar och kulturer. Katalysator heter målningen, en gnista. Ett ämne som påskyndar uppvaknandet.
Runt hörnet sträcker två kvinnor ut sig i en soffa, det är den sydafrikanska Zandile Tshabalalas Two Reclining Women, 2020. Leopardmönstrade klänningar, blodröda läppar och kolsvart hud mot en lyxig creméfärgad soffa. Hur nära får man lägga sig den sexualiserande traditionen? Svar: Hur nära som helst. Och flörta konstnärligt genom att låna uttryck och parafrasera. Blinka både åt den vita Henri Rousseaus hundra år gamla målningar och den svarta Kerry James Marshalls dagsfärska konst som just nu visas på Royal Academy i London. Att ta kommandot över det läckra och farliga, minnas historien, men gå värdigt framåt och våga glädjen. Det är en seger. I segern finns också en vila, en tillåtelse att njuta av det goda och det sköna.
Zandile Tshabalala, Two Reclining Women, 2020 akryl på duk, 122 x 91.5 cm. Courtesy: Zandile Tshabalala Studio.
Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
LÄS MER AV MAGDALENA LJUNG:
"Recension: Marisol på Louisiana" >>
"Recension: Det ljuva livet på Thielska galleriet" >>
"Recension: Liv och människor. Döderhultarn" >>
"Recension: Dick Bengtsson - Det ingen vill se på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: Vårsalong 2025 på Liljevalchs" >>
"Recension: Havet - Ocean på Louisiana i Danmark" >>
"Recension: Det är vackrast när det skymmer på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Frida Orupabo på Bonniers konsthall - Det är omöjligt att inte bli berörd" >>
