RECENSION:
L' ART BRUT
Konst som urkraft
1 juni - 1 september
Millesgården, Stockholm
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningsvy med konst av DIEGO i förgrunden, L'ART BRUT, Millesgården. Foto: Yanan Li
Professor Oscar Reuterswärd berättade för mig vid något tillfälle om en utställning som hans protegé Thea Ekström haft i Paris i början på 1960-talet. Det hade vimlat av kändisar på vernissaget, inklusive premiärministern Georges Pompidou. Till utställningen kom även Jean Dubuffet, som ju då tillhörde konstvärldens mest omskrivna och hyllade. Dubuffet hade klivit in och på stående fot köpt en av Theas egensinniga målningar för att ta med till sitt Musée de L´Art Brut nere i Schweiz. Reuterswärd var mäkta förtjust.
Den banbrytande Jean Dubuffets befriande öga för konst och skapande i konstens utmarker kan vi nu ta del av på Millesgården. Här visas verk från detta unika museum i Lausanne, som numera huserar över 70 000 verk skapade av upphovspersoner utanför konstens etablerade domäner. En ”rå konst” som ofta tillkommit på slutna institutioner, både vårdinrättningar och fängelser. Det är konstnärer som aldrig skulle nått utanför dessa murar om inte Dubuffet spårat upp dem och tagit dem under sina vingars beskydd. Enligt Dubuffet var detta människor helt opåverkade av kulturella bilder och formellt konstmedvetande.
” Här bevittnar vi en konstnärlig verksamhet som är helt ren, rå, återuppfunnen i hela sitt varande av dess skapare, baserad enbart på dens egna impulser. Konst i vilken uppfinningsrikedomens funktion manifesteras, och inte den, som ständigt ses i kulturkonsten, av kameleonten och apan… (Jean Dubuffet, 1949)
Vänster: Aloïse Corbaz, 1929. Höger:Adolf Wölfli, 1917 ©Olivier Laffely Collection de l’Art Brut, Lausanne
Ja, med sin informella, nästan naivistiska, estetik i bagaget var det naturligt för Dubuffet att fångas av ”särlingen” och drömmen om en autentisk mänsklig skaparkraft, så som den bland annat formulerades av psykiatern Hans Prinzhorn och lyftes fram av den amerikanske filosofen Herbert Mead. Det var en av många grenar på modernismens frigörande projekt.
Bilderna som nu hänger på Millesgården ger en om inte revolutionerande så ändå smått uppfriskande tillfälle att se konst bortom etablerade konstbegrepp. Men Dubuffets samlande av verk signerade upphovspersoner långt ifrån gallerivärlden var också en dröm.
Det var en dröm om det oförstörda barnet. En kärlek till Kaspar Hauser och det vita papprets obefläckade oskuldsfullhet. I verkligheten en definition som kanske inte höll hela vägen, men den riktar vår uppmärksamhet in i seendets själva kärna och den är full av humanistiska förhoppningar.
Aloise Corbaz, L'ART BRUT, Millesgården. Foto: Yanan Li
” Tidningspapper, billiga färgpennor, sytråd, saft. Cigarrettpapper! Många gånger enkla verktyg. Som förstås också blir till vittnesmål om tillkomsthistoria, skapandevillkor .
Aloise Corbaz härliga kvinnokroppar har mycket sekelskifte och kanske Beardsley i sig. Hon hade en bakgrund som sömmerska hos tyske kejsaren Willhelm II och var en av de första som Dubuffet samlade på sig. Bland materialen: växtsaft och tandkräm. Corbaz kan man förresten se också på Venedigbiennalen denna sommar och det är svårt att inte tjusas av Corbaz´svärmerier.
Adolf Wölfi, ett övergivet barn som tjänat som getherde och dräng och som för en herrans massa år sedan även hade separatutställning på Moderna museet. Hans detaljerade kalejdoskopiska visioner kunde vara både antika och 1960-tal. Julie Bars blyertsteckningar drar mer åt det riktigt ”oskolade” hållet, tänk Björnjägarn Rundgren så vet ni. Och Angelo Meani vars porslinsfigurer byggts lite som hos Arcimboldo och Olle Nyman. Det är idag inte svårt för en konsttränad publik att känna igen sig här och där. Jag ser också ekon från bondvävnader och allmogekonst, som givetvis omgivit många av upphovspersonerna.
Millesgårdens urval, som gjorts tillsammans med Collection L´Art Brut i Lausanne, är inte jättestort men rikt på den sortens nerv som vittnar om liv och död. Dubuffets insats för såväl upphovspersoner och konsten som sådan gör mig tacksam, också om det bara var en dröm. Hans frågor kring konstens legitimitet behövdes och behövs. Thea Ekström lär förresten (fortfarande enligt Oscar Reuterswärd) ha gått fram till Pompidou på sitt vernissage och frågat om också premiärministern tillhörde konstnärerna... Jag kan se hur frågan måste ha fått Dubuffet att le belåtet.
Vänster: Julie Bar. Höger: Justine Python. Bägge led av psykisk ohälsa och var intagna på kliniker när dessa gjordes.
Och själva hängningen då? Det var bra bättre tryck på det historiska materialet senast, när Jacqueline Marval gästade konsthallen. Den här gången har man gjort det lite lätt för sig och förlitat sig på traditionell hängning och funktionella montrar. Fri konst kräver friare tillslag, fräckare gestaltning – en viss känsla av pliktskyldighet smyger sig annars lätt på i den här sortens utställningsprojekt.
Som institution på Stockholms konstkarta förstärker Millesgården alltmer sina folkbildande ambitioner. Närmast väntar storfrämmande från Wiener Werkstätte. Då hoppas jag kreativiteten från Josef Hoffmann & Co smittar av sig.
L' ART BRUT
Konst som urkraft
1 juni - 1 september
Millesgården, Stockholm
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Får det vara en DESKTOP BABE? Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Konsten att leva i ljuset. Katarina Löfström på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? ">>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist"
