Installationsbild, Art and Truth-Telling, Bildmuseet i Umeå, med konstverk av Birgitta Ricklund, Elme Ämting och Lisa Nyberg. Foto: Malin Grönborg
RECENSION:
Art and Truth-Telling
Bildmuseet i Umeå
25 oktober 2025 - 5 april 2026
Av: Marianne Soronen
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Jag kliver in i utställningshallen efter en lång och rask promenad längs älven med kalla vindar och piskande snö i ansiktet. En inledande fråga måste ställas, vad är sanning? Enligt den franska filosofen och idéhistoriken Michael Foucaults perspektiv existerar sanning inte utanför historien, den produceras inom specifika diskurser. Varje samhälle upprättar sina egna ”sanningsregimer”, system som avgör vem som får tala, i vilken form, och vad som erkänns som giltig kunskap.
Mot denna bakgrund kan utställningen Art and Truth-Telling på Bildmuseet förstås som ett ingripande i just en sådan sanningsregim. Den anknyter till Sanningskommissionens uppdrag att synliggöra samernas historia, erfarenheter och de historiska oförrätter som fortfarande präglar deras situation. Då kommissionens arbete ofta utgår från vittnesmål, dokument och arkiv, öppnar utställningen ett annat register, ett estetiskt rum där sanning artikuleras genom ett visuellt språk, hantverk och jojk som även är de tre centrala element i det curatoriella konceptet för Bildmuseet i Umeå.
Avant Joik, Can we reconcile? 2025, installation av video och ljud.
Väl inne i den värmande utställningshallen möts jag av en suggestiv jojk som fyller rummet. Ljudet leder mig mot tre videoskärmar där filmsekvenser visar renar som rör sig över vidderna, glittrande vatten och en renskötare som hanterar renen med vana händer i det karga fjällandskapet. Tid och rum tycks lösas upp genom filmen, Skierri – vaivaiskoivujen maa, 1982 (Skierri-dvärgbjörkarnas land) som vävs samman med samtida ljud och kollektiva erfarenheter. Det förflutna framträder inte som avslutat utan som något som fortsätter att resonera i nuet.
Jojken som ljudar från högtalarna är framförd av den pan-samiska ensemblen Avant Joik, blir en ljudfond som bär hela rummet. Verkets titel, Can We Reconcile? ställer en politiskt laddad fråga: Går det att tala om försoning när koloniala maktstrukturer fortfarande präglar landskap och liv? Här sjungs och kroppsliggörs sanningen tillsammans med videoverket.
Det samiska landskapet, dess naturresurser, gränser, ritualer och rötter återkommer genom hela utställningen. I målningar, installationer, skulpturer och hantverk blir landskapet både konst och politiskt territorium.
”Utställningen öppnar ett rum där konsten vidgar språket för sanning. Den gör det som annars är svårt att i ord formulera som erfaret.
Niklas Blindh, Du tog hälften av mig, 2025. Installationsvy, Art and Truth-Telling, Bildmuseet Foto: Malin Grönborg
På en vägg hänger en stor målning av konstnären Niklas Blindh med titeln, Du tog hälften av mig. Den föreställer en ren där endast halva kroppen finns kvar. Målningen är uppdelad i två delar. På skelettdelens svans har en svart korp slagit sig ner, och bakgrunden är ödslig och livlös. Den levande halvan omges däremot av samiska symboler och virvlande fjällvindar i kalla blå toner. Med en halv kropp rör sig renen framåt och skapar en stark visuell artikulation av överlevnad men också av den makt som klyvt renens kropp och dess landskap.
I mitten av salen hänger 26 samiska trummor, Sjeltie 1725 (Åsele 1725) av konstnären Elme Ämting, arrangerade i en bågformad rad. De är smyckade med tvinnade snören och kopparringar, och på skinnen framträder olika tidsenliga symboler, texter och tecken. Trummorna svävar fritt i rummet. Det är svårt att inte tänka på att dessa objekt en gång var strikt förbjudna av stat och kyrka. I dag presenteras de i stället som kulturarv i konstens tecken. Här blir det tydligt hur sanning är historiskt rörlig. Trumman i sig har inte förändrats, det är diskursen kring den som har gjort det. Förbudet var inte enbart religiöst utan en del av en kolonial maktutövning som definierade samisk andlighet som falsk och primitiv. Museet framträder nu som en motdiskursiv plats där dessa objekt får tala på nytt.
Samtidigt möter jag symboler och tecken som jag inte har tillgång till. I Birgitta Ricklunds Buere båeteme (Välkommen), en portal av björkpaneler monterade på plywood. Längs med bågarna finns tolv snidade motiv av symboler som jag fått veta att de gestaltar vardagliga samiska föremål. Portalen fungerar bokstavligen som en passage men också som en påminnelse om inträdandet till ett möte med en kultur vars betydelser inte är omedelbara.
Liknande spår finns i Julia Rensbergs verk, Dubene gaskene (Där borta i mellanrummet). Kraftiga bågstänger, som formar strukturen till en samisk kåta, bär inristningar av symboler och mönster. Små metallringar och renhorn hänger från konstruktionen. Verkets titel, beskrivs i utställningsbroschyren som en tystnad som uppstår efter en förflyttning från hemmets hjärta.
Julia Rensberg, Dubpene gaskene, 2025. Installationsvy, Art and Truth-Telling, Bildmuseet. Foto: Malin Grönborg
För den oinvigde är det kanske konstnären och serietecknaren Mats Jonsson som bokstavligen knyter utställningen till Sanningskommissionens arbete. I verket Vi som går efter leds jag genom kommissionens första möte i Arvidsjaur. Med Jonssons varma berättarröst och tecknad animation skildras vittnesmål om bland annat tvångsförflyttningar. Jonsson visar att sanning inte är ett monolitiskt begrepp, den uppstår i relationella processer. Genom att placera vittnesbördet i centrum gör han betraktaren till medvittne.
När jag senare möter Risfjells sameslöjd i en lång glasmonter, formgiven av arkitekten Johanna Minde uppstår en mer ambivalent känsla. Trots att montern är uppfinningsrikt inspirerad av en samisk körstav skapar glaset en distans. Hantverket får en viktig synlighet, men riskerar också att omformas till museala artefakter. Bakom glaset, ordnat och numrerat, förvandlas det andliga som talar genom materialet till något som nästan liknar en turistshop eller en museal katalogisering.
”Jojken som ljudar från högtalarna är framförd av den pan-samiska ensemblen Avant Joik, blir en ljudfond som bär hela rummet.
Sissel M Bergh, Tråanten voene, 2025. Installationsvy Bildmuseet. Foto: Malin Grönborg
Jag återvänder flera gånger till Sissel M. Berghs kartliknande landskapsmålningar Tråanten voene (Älvteckningar). De sju verken, utförda i bläck på papper i jordiga toner, skildrar fjordlandskapen i Tråante är estetiskt tilldragande. De hänger i olika höjder och lager, och linjerna rör sig som spår av vatten och gränser. Framför målningarna finns två glasskivor med kartografiska uttryck som skapar ytterligare ett visuellt lager. Kartan, detta centrala instrument för territoriell makt, förvandlas här till något mer flytande och vackert.
Art and Truth-Telling öppnar ett rum där konsten vidgar språket för sanning. Den gör det som annars är svårt att i ord formulera som erfaret. Vissa erfarenheter låter sig inte reduceras till statistik, rapporter eller allmängiltiga sanningar. De känns i kroppen, precis som den suggestiva jojken eller som en bitande vinterkyla utanför Bildmuseet.
Nämnda konstnärer i recensionen och verksbeskrivning:
Avant Joik, Can we reconcile? 2025, installation av video och ljud
Niklas Blindh med titeln, Du tog hälften av mig, 2025, Acrylfärg på duk
Elme Ämting, Sjeltie 1725 (Åsele 1725) 2025, Trummor, trä, fotografier överförda på renskinn, mässing, syntetisk senetråd.
Birgitta Ricklunds Buere båeteme (Välkommen) 2025, Björkpaneler monterade på plywood, björkkvistar
Julia Rensbergs verk, Dubene gaskene (Där borta i mellanrummet) 2025, Björkträ, vävda textilier
Mats Jonsson, Vi som går efter, 2025 Animation av bläckteckningar, 9min
Risfjells sameslöjd (Doris Risfjell och Sven-Åke Risfjell) Urval ur museisamlingen och deras egen slöjd
Johanna Minde, körstav, 2025, trä och akrylglas
Sissel M. Berghs Tråanten voene (Älvteckningar) 2025
Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs mer av Marianne Soronen >>
