
Sara-Vide Ericson, DRIFT, installationsvy. Conjunction, 2026, olja, silver, guld, pastell, vax och pigment på duk, 400 ˟ 900 cm. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
RECENSION:
Sara-Vide Ericson - DRIFT
13 nov 2026 - 28 feb 2027
Liljevalchs +, Stockholm
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
------------------------------------------------------------------------
Drift är en mycket bra titel. När Sara-Vide Ericson sommaren 2025 reste till Arktis med expeditionen Canada-Sweden Arctic Ocean drev allt runt henne omkring. Står man framför den stora, omslutande målningen Event Horizon är det som att stå på isbrytaren Odens däck i solnedgången. Eller är det soluppgång? Svårt att veta när dagarna smälter ihop. De åkte på sommaren, hellre midnattssol och chans till nollgradigt än evig natt och minus fyrtio. Det oerhörda, milsvida landskapet av vatten, is och himmel öppnar upp sig och slukar en. Bländande ljus, guld, koppar och gråvitlila issörja. Den svarta fören nertill i målningen, stålet vid ens fötter, klyver turkosa isblock som vältrar sig tungt mot skrovet.
Händelsehorisont, som Sara-Vide döper sin målning till, är en punkt utan återvändo. Om något passerar gränsen inåt kan det aldrig ta sig ut igen, gravitationen är så stark att inte ens ljuset kan fly. Jag tolkar det som en metafor för hennes sex veckor på ett skepp i Norra ishavet. En potentiellt farlig, extrem och isolerad plats. En nästan utomjordisk tillvaro där allt står still och allt är i rörelse.
Fartygets ständiga, mörka brummande när det tuggar sig igenom flerårig is. Dunsarna av isblock på sjuttio ton som väcker en mitt i natten eller får en att tappa balansen. Gungandet av båtens klumpigare gång på öppet vatten. Till en början kunde Sara-Vide inte måla. Sedan omfamnade hon rörelsen, målade i en container på däck fyra, gjorde slut på sina pannåer och började norpa spillvirke. De större målningarna tillkom året efter i hennes monumentalateljé. På Liljevalchs ville hon inte att något verk skulle sitta fast. De stora målningarna står på hjul, beredda att driva iväg som om de själva vore det de avbildar, det arktiska landskapet.

Sara-Vide Ericson, Event Horizon, 2026, olja, koppar, vax och flytande blyerts på duk, 270 ˟ 540 cm. DRIFT, Liljevalchs 2026-2027. foto: Andreas Lisstrand
”Är det vackra banalt? Bara om det är gjort utan inlevelse. Det är en utmaning att gestalta något många tycker är vackert, en solnedgång eller en isbjörn, och göra det som om man såg det på nytt. Sara-Vide Ericson bemästrar det.

Sara-Vide Ericson, DRIFT, installationsvy. Isolated Inquiry, 2026, olja, silver, aluminiumlegering och krita på duk, 195 ˟ 130 cm. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
Det finns flera initiativ där konstnärer får följa med forskare på polarexpeditioner. Fartyget Sara-Vide Ericson åkte med bar med sig sjuttioen personer. De var oceanografer, maringeologer, glaciologer, mikrobiologer, instrumenttekniker, helikopterpiloter, läkare, navigatörer, ingenjörer, motormän, båtsmän, en isbjörnsvakt och så en konstnär.
Innan resorna till Arktis blev institutionaliserade var det mer vilda västern. Andrées polarexpedition från 1897 finns inristat i minnet, då tre dåligt förberedda män försökte nå Nordpolen med vätgasballongen Örnen och omkom under oklara omständigheter. Författaren och läkaren Bea Uusma har skrivit två böcker om äventyret och mysteriet. Expeditionen. Min kärlekshistoria, 2013, och Vitön, 2025, och fått Augustpriset för de båda. Kanske inte bara för böckernas många förtjänster utan också för att Arktis i sig fascinerar.
Tillbaka på utställningen, jag trodde att den förra målningen var stor, men nu när jag vänder mig om finns det en jätte där. Så som det kan vara på Arktis, föreställer jag mig, man tittar fascinerat på ett isflak och plötsligt bakom ens rygg tornar ett isberg upp sig. Conjunction är ett skoningslöst panorama med korpsvarta vågor, blek sol och brinnande himmel. Titeln betyder bindeord, men kan också syfta på handlingen att förena något. Som när en händelse i naturen ger en genklang i människans bröst. Jag har aldrig varit på Arktis, bara sett foton därifrån, men när jag ser målningarna tänker jag att det är exakt så det ser ut.

Sara-Vide Ericson, DRIFT, installationsvy. Drift Foto: Jean-Baptiste Béranger. På bilden syns den sovalkov som Sara-Vide disponerade ombord.
Sara-Vide Ericson säger i sitt sommarprat att det borde vara förbjudet att fotografera målningar. Att titta på ett foto av en målning, menar hon, är som att titta på ett foto av en massage för att avgöra om den är bra. Hennes målningar är kroppsliga, stora för att vi ska reagera fysiskt, för att vissa teman är stora, och för att de ska ha makt över oss. Men det är inte bara skalan utan också färgen som är materiell och sinnlig, som skulpterar fram krusningarna på havet eller pälsen på ett djur. Det är slam från havsbotten från fyratusenmeters djup, hinnor av guld och silver, och strött pigmentpulver som får spela med oljefärgen i dukarna. Målningarna bär på händelser och närvaro.
En isbjörn vandrar förbi och den är inte vit utan grå i motljuset, pälsen tjock och blöt. Ett extatiskt ljus av blått och guld, kyla och värme, väver in den i sitt sammanhang. Thermal Desolation, titeln låter som en vedertagen forskningsterm, men är en poetisk sammansättning av värme och ödeläggelse, tröstlöshet, förtvivlan. Arktis förtärs och isbjörnar drunknar. ”Den här isen kommer inte att vara kvar om femtio år” skriver Sara-Vide i sin loggbok. ”Inte jag heller. Det är ett nu eller aldrig.”
”Det är slam från havsbotten från fyratusenmeters djup, hinnor av guld och silver, och strött pigmentpulver som får spela med oljefärgen i dukarna. Målningarna bär på händelser och närvaro.
Drift, tänker jag, refererar inte bara till is på glid utan också till en inre obändig hunger som djur och människor delar. För att överleva måste jag ha något, och min kropp ser till att jag får det. Instinkter och lustar leder oss som en underström, ibland på tvärs mot det överjaget tänkt ut. Innan Sara-Vide begav sig ut på resan avslutade hon en lång relation med en man hon älskat men som nu finns kvar i hennes liv som vän, pappan till hennes barn och en klippa i det konstnärliga arbetet. I loggboken skriver hon om förälskelsen med en samisk major hon träffar ombord. Det var han som föreslog att hon skulle måla isbjörnen och hon som värjde sig först, för att det skulle bli kitsch.
Är det vackra banalt? Bara om det är gjort utan inlevelse. Det är en utmaning att gestalta något många tycker är vackert, en solnedgång eller en isbjörn, och göra det som om man såg det på nytt. Sara-Vide Ericson bemästrar det. Hennes konst är romantisk i ordets bästa bemärkelse. Hon målar naturen så som hon känner den, det blir vackert. Naturen är inte god eller ond, säger hon och kännetecknar den som ett ”amoraliskt system styrt av slump och nödvändighet. En sjudande, likgiltig och driftstyrd helhet där allt fortsätter att pågå utan skuld.”
Mitt i utställningens andra sal står The Originator, en jättelik målad människa inkapslad i tätaste expeditionsoverall. Ansiktet rött av kyla, blicken grön som is, munnen halvöppen. Härjad av allt som varit men ändå hungrig efter mer, vansinnig. Ensam i det vita, hur länge överlever man då? Sara-Vide Ericson följde med i helikopter på expeditioner ut på isen och det bestämdes att hon inte fick gå längre än tjugo meter från gruppen. Figuren i målningen hon döpt till upphovsman, skapare, grundare, bär hennes drag. I det arktiska landskapet är människan den enda vertikalen. Ovanför är det himmel, nedanför is, och så horisontens streck i brösthöjd. Så är det också på utställningens kongeniala hängning. På en låg hylla som löper i trehundrasextio grader runt väggarna, runt The Originator, står de mindre målningarna som brottstycken av is, av stunder i hytten eller ute på land.
”Jag har ända sedan jag började måla ordnat hela mitt liv så att det skulle vara det bästa för måleriet, och i olika perioder har det betytt olika saker.” säger Sara-Vide Ericson. Hon berättar också om en livsregel, att testa allt åtminstone en gång. På sin högerarm har hon tatuerat orden Hunter, Gatherer, Painter. Jägare, samlare, målare, så ser hon på konsten och på sin plats i en lång kedja av liv. Fram träder bilden av en människa i rörelse, existentiellt och geografiskt. On the Road eller På drift, som Jack Kerouacs roman heter, handlar om en yttre resa som symboliserar en inre. Driften att driva runt, konfrontera det okända, lära nytt, skapa det som ännu inte varit, och på så sätt fullborda det mänskliga. Evolutionsforskaren Svante Pääbo säger att en sak om skilde människan från människoaporna var att hon begav sig ut på vatten där man inte kunde se horisonten.
Drift kan slutligen också betyda humor. Om någon sagt till Sara-Vide för tio år sen att hon skulle åka till Arktis, och att där skulle hennes liv få en annan riktning, hade hon nog skrattat. Driver du med mig? Så är det för de flesta, att livet bjuder så mycket allvar och humor att man inte kan föreställa sig det i förväg. Måleriet och livet är alltid på allvar för Sara-Vide Ericson, men hon är också en humoristisk person. Autenticitet och skratt, det rymmer mycket, det gör hennes konst tillgänglig och berörande. Hon är en av de som spinner vidare på den stora berättelsen om människan och naturen, om längtan och det outgrundliga.

Sara-Vide Ericson, DRIFT, installationsvy. The Originator, 2026, Olja, pigment, aluminiumlegering, hår, vax och silver på duk, 270 ˟ 180 cm. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
----------------------------------------------------------------------------------------------

