Trådar som binder

 24 april 2026

Utställning med Takao Momiyama, José Luis Martinat och Ellen Dynebrink

Detta är en utställning som utforskar lapplagning, sömmar och tråden som visuella uttryck i bildkonsten.

Takao Momiyamas sashiko-broderier återbrukar det förflutna. Ellen Dynebrinks lapptäcken gifter samman digitalt fotografi och textilkonst med experimentella bildkonstruktioner. José Luis Martinats förgyllda trådar visar hur sömnad och språk kan fogas samman till poetiska konstverk; som belyser hur idéer om modernitet och framsteg formats av västvärldens kolonialism.
Tillsammans vävs dom samman i ett gemensamt utforskande av textilens möjligheter som konstnärligt medium.

Takao Momiyama i ateljén

Genom att arbeta med begagnade textilier som är laddade med sina egna historier skapar Takao Momiyama stora lapptäcken där varje långsamt stygn blir en ömsint handling. En påminnelse för oss överkonsumerande betraktare att begrunda våra egna slitna och slängda kläder.

Takao Momiyama är född i Japan 1951 och utbildad på Konstfack, textil i Stockholm. Han är sedan 2006 verksam som konstnär och budo tränare utanför Simrishamn. Han har fått mycket uppmärksamhet för sina sashiko-broderingar och verk utförda i hantverkstraditionen boro. Vilket är ett tusenårigt japanskt hantverk som bokstavligen betyder ”trasor” där syftet är att lappa och laga om och om igen, utan att kasta några material.

Momiyamas arbeten har visats i flera uppskattade utställningar på bland annat Vandalorum, Fiberspace Gallery, Helsingfors designmuseum och Östasiatiska museet i Stockholm.

José Luis Martinat är verksam i Halmstad, Sverige. Han har studerat vid Konsthögskolan i Malmö och vid Högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet.

"Mitt arbete kretsar kring bilden som en konstgjord konstruktion och hur vi genom den lär oss att känna igen och uppfatta verkligheten. Jag arbetar ofta med redan existerande material – som bilder, text och massproducerade föremål – vilka jag rekonstruerar och omformar genom manipulation eller reduktion, och därigenom öppnar upp för nya betydelser och associationer. Med Roland Barthes ord: ”Föreställningar är formationer, men de är också deformationer.”

Under de senaste åren har jag utvecklat en textil praktik baserad på kasserade material som jag samlar från marknader och urbana periferier. Arbetet tar sin utgångspunkt i politiska, ekonomiska och religiösa föreställningar om löftet om en bättre framtid, idéer om framsteg och hur dessa spridits globalt, bland annat genom den katolska kyrkan, och hur detta hänger ihop med ett kapitalistiskt tänkande.

Jag använder tekniker med rötter i katolska traditioner. Broderi i guld- och silvertråd – som introducerades i Latinamerika under kolonisationen och som ursprungligen användes för att producera kläder och symboler för religiös, politisk och social makt. Dessa kombineras med industriella material som plastväv och andra syntetiska textilier. Jag har även samarbetat med familjen Grados, som driver en verkstad för religiös konst i Lima, Peru, och som i över 60 år arbetat med dessa tekniker, bland annat genom tillverkning av presidentband och andra symboler för politisk och religiös makt."  José Luis Martinat

José Luis Martinathar även medverkat i flera grupputställningar, bland annat Biwako Biennalen i Japan, Det ska växa: textila uttryck som offentlig konst (Statens konstråd, Stockholm), Jag föreställer mig ett hem (Göteborgs Konsthall), Contemporáneo 1: Materia, alquimia y flujo (MAC – Museo de Arte de Lima), We Promise to Never Wake Up (Galerie Nosco, Frankrike), The Pattern of Patience (Marc Strauss Gallery, New York) samt How to Read El Pato Pascual: Disney’s Latin America and Latin America’s Disney (Luckman Fine Arts Complex, Los Angeles).

Martinat finns representerad i samlingarna vid Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum, Museo de Arte de Lima (MALI), Göteborgs stads konstsamling, Grafikens Hus i Stockholm, Solomon R. Guggenheim Archives samt i flera betydande privata samlingar.

Ellen Dynebrink, Crush, 2025. Foto: Natalie Baxter

Ellen Dynebrink är textilkonstnär och arbetar främst med lappteknik där små kvadratiska tyger sys ihop för att bygga upp bilder, som en slags mjuk mosaik.

Likt pixlarna på en datorskärm framträder lågupplösta bilder som i sig själva tycks föreställa veckade tyger. Verken är ofta baserade på just fotografier som genom digital bearbetning översätts till lappteknik. I processen att omvandla fotografierna till pixlar uppstår brus och förvrängningar som förstärks ytterligare genom lappteknikens begränsningar.

Draperingar, veck och mönstrade textilier i rörelse är återkommande motiv i Dynebrinks konstnärliga universum. Kärnan i hennes metod utgörs av en växelverkan mellan det digitala och det fysiska mediet där en genomtänkt process leder till oväntade resultat,

Ellen Dynebrink (f. 1986) är verksam i Göteborg. Hennes fokus på lappteknik har sin grund i en kärlek till tyget och ett intresse för relationen mellan det textila fältet och kvinnors historia. I sin praktik undersöker hon värderingar och förutfattade föreställningar kring kvinnokodade uttryck och tekniker.

Hon har en MFA i textilkonst från HDK-Valand och en BFA i textildesign från Textilhögskolan i Borås. Hennes arbeten har i urval ställts ut på BIEN Textile Biennal i Slovenien, Wassaic Project i New York, Charlottenborg Kunsthall i Köpenhamn och Liljevalchs Vårsalong. Hennes verk har uppmärksammats flertalet gånger i tidningen Hemslöjd, Form Magazine och Göteborgs Posten. Våren 2024 tilldelades hon Göteborgs Stads Kulturstipendium.