RECENSION:
Marisol
Louisiana Museum of Modern Art
1 okt –22 feb 2026
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det här är något jag aldrig tidigare sett. Det är klart, Marisol Escobar var en stjärna på pop-konsthimlen i 60-talets New York, men bortglömd vid sin död 2016. Hon har aldrig visats i storformat i Europa, och endast två av hennes verk ingår i europeiska museisamlingar. Men den drabbande känslan av det hittills osedda värker mer än så. I människostora träskulpturer visar hon en annan sorts popkonst. Djupt personlig och icke-västerländsk i starka färger och grovt tillyxat trä. Politiskt allvarsam, könsproblematiserande och humoristisk. Med Louisianas generösa retrospektiv vänds ett nytt blad i historiens bok, ett nytt perspektiv gör sig gällande.
Mar y sol, hav och sol, så tänkte Marisols mamma när hon döpte sin flicka 1930. Familjen kom från Venezuela, tillhörde jetset-eliten, och delade sin tid mellan Paris, Caracas och USA. Men mörka moln drog in över de vackra stränderna, mamman begick självmord när hennes barn var elva. I sorg och protest slutade Marisol att prata i flera år, och konsten blev en tidig följeslagare i ensamheten, hon ritade jämt. Min mor och jag, 1968, möter och blockerar vid ingången till utställningen. En rosa, gul och svart bronsskulptur där den vuxna kvinnan sitter ner, medan barnet står på parkbänken och håller ett skyddande solparasoll över sin vårdare. Mamman för händer och fötter tätt ihop, sluter ögonen och ler, kniper som om en hemlighet. Den lilla Marisols ansikte är helt igentäppt, och kroppsspråket liknar det hos en soldat.
Bakom den lilla familjen öppnar sig vida världen. Ett landskap av stora skulpturgrupper i Louisianas sobra rum. Det är en klassiskt hållen utställning som på ett pedagogiskt sätt radar upp verken. Marisols konst får plats, ljus och vit fond men inte så mycket curatoriell fantasi att ta spjärn mot. Tursamt nog är verken i sig pregnant krävande. Jazzväggen, 1963, med välklädda musiker i trä som träder fram och tillbaka likt de tänkta tonerna ur deras infogade bläckblås. Kungafamiljen, 1967, där den eviga drottning Elisabeth II samlar sina närmaste. Alla inklusive hunden är instängda i lådor och förtingligande. De badande, 1961-62, som steker sig tanklöst med brunsvedda lemmar och babianrosa rumpor. Det är en kalejdoskopisk bild av tiden, en förundran över allt som märkligt nog kan finnas samtidigt.
”Hur mycket Marisol än älskade havsdjupen är hon i sitt esse som konstnär när hon går bland människorna på gatorna, genom städer, kulturer och tider.
Marisol, installationsfoto med skulpturen "Fiskmannen" (1973) i förgrunden. Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Att åka bil genom New York som trettioåring, ha en karriär i rullning och kyssa Andy Warhol, vad kunde ha varit härligare för Marisol? Ja, det skulle ha varit skönare med mer jämställdhet, mindre rasism, ett mer avslappnat politiskt läge och ett slut på det eviga sexualiserandet och exotifierandet av hennes kropp och konst. ”Om du kallar mina arbeten folkkonst har du fördomar om min sydamerikanska bakgrund. Folk you!” Så avslutar hon sitt citat. Fuck you, ungefär. Trots att hennes konst bär tydliga drag av precolumbiansk skulptur ville hon inte bejaka det, utan valde att skydda sig för att inte bli instoppad i en låda. I en paneldiskussion på Artist’s Club där hon satt med tre manliga konstnärer var hon maskerad och vägrade säga ett ord. När publiken krävde att se henne drog hon ner masken och blottade ett ansikte som var sminkat till en mask.
Bilen, 1964, är nästan i naturlig storlek och ackompanjeras av glättig popmusik. Den är tung av allt sitt bruna trä men bär en dröm om himmelska färder med ljusblå kaross. I bilen sitter ett blandat sällskap, kvinnor och män, vuxna och barn, svarta och vita. Deras ansiktsdrag är skulpterade eller uttrycks med masker och fotografier. De bär vita rosetter, svarta hattar, mörka solglasögon och vita cigaretter. De är värsta coola, aparta rövarbandet på väg att kapa världsordningen, i en tid när så kallade rasblandade äktenskap ännu inte var tillåtna i USA. Lagen kom att ändras tre år senare. Intill bilen finns skulpturgruppen Besöket, 1964. Tre vuxna kvinnor och en flicka sitter strikt uppradade. De har frågande, rädda, nollställda och arga ansikten. Krampaktiga händer vrids i knäet. Kropparna är instängda i tunnor och trälådor men iklädda riktiga kappor och spetsiga skor. En mjuk handväska vid sidan, och så ett par hudfärgade tuttar rakt ut ur en kista.
”Om du kallar mina arbeten folkkonst har du fördomar om min sydamerikanska bakgrund. Folk you! / Marisol
Marisol, Bilen, 1967, Installationsfoto Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Myten och konstnären Marisol stod stadig i slutet av 60-talet. Hon förekom frekvent både i konsttidskrifter och modemagasin. Tusentals människor köade för att se hennes utställningar i USA, hon fick flera offentliga skulpturuppdrag i Venezuela och representerade sitt land på Venedigbiennalen 1968. Marisol var också med på Documentan i Kassel, som en av fyra kvinnor bland hundrafyrtiofem manliga konstnärer. Men vad är det för seger när så få röster får höras? För det fanns ju massa kvinnliga popkonstnärer, Yayoi Kusama, Niki de Saint Phalle, Dorothy Iannone, Kiki Kogelnik, Rosalyn Drexler, Idelle Weber, Pauline Boty, Evelyne Axell, Nicola L., Marjorie Strider och Jann Haworth, bara för att nämna några.
Trött på glastaket reste Marisol i Sydostasien och till Tahiti för att dyka. I en handbok om dykning från hennes egen hylla anges trettio meters djup som en standardgräns, vid sextio leker man med döden och tappar vissa motoriska och mentala färdigheter. Marisol struntade blankt i råden och dök ner till sjuttio. Hon slutade dock dyka när hon bevittnade koralldöden i haven. Ett rum är tillägnat djuphavsäventyren med Fiskmannen, 1973, i mitten. Hälften människa och hälften fisk håller han en fisk i handen och har ett sjöodjur vid sin sida. Runtomkring visas fotografier på undervattensvärldar och filmer med scenuppsättningar som Marisol fick skapa kostymer för. Trots det fantasieggande narrativet är rummet utspätt.
Hur mycket Marisol än älskade havsdjupen är hon i sitt esse som konstnär när hon går bland människorna på gatorna, genom städer, kulturer och tider. Sista rummet är ett homage till husgudarna och lite till henne själv, som sent omsider blev inskriven i historien. Där står snidade helfigursporträtt av fotografen Horace Poolaw, biskop Desmond Tutu, av konstnärer såsom Pablo Picasso och Georgia O’Keeffe och så Begravning, 1996. Det långa begravningsföljet med små figurer likt leksaker, människor, hästar, kistan svept i den amerikanska flaggan, och över allt detta tronar en enormt stor liten pojke, som gör honnör.
Minnet av ett ansikte dröjer sig kvar. Marisols eget avklarnade ansikte som hon gjöt i gips om och om igen, och satte som en mask ovanpå kroppsformade träklossar. Det massivt mörka, ådriga träet blir ett havsdjup och ur det stiger ett ljust, blundande ansikte. Det klyver ytan och ska snart slå upp ögonen.
Marisol, La visita (The Visit), 1964, Trä, gips, läder, 152,5 × 226 × 126 cm, Museum Ludwig, Cologne / Donation Sammlung Ludwig 1976, © Estate of Marisol, Foto: © Rheinisches Bildarchiv.
Marisol med flera av sina skulpturer, fotograferad 1964 © Estate of Marisol Foto: Nancy Astor
Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
LÄS MER AV MAGDALENA LJUNG:
"Recension: Det ljuva livet på Thielska galleriet" >>
"Recension: Liv och människor. Döderhultarn" >>
"Recension: Dick Bengtsson - Det ingen vill se på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: Vårsalong 2025 på Liljevalchs" >>
"Recension: Havet - Ocean på Louisiana i Danmark" >>
"Recension: Det är vackrast när det skymmer på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Frida Orupabo på Bonniers konsthall - Det är omöjligt att inte bli berörd" >>
