Recension: Dick Bengtsson - Det ingen vill se på Sven-Harrys Konstmuseum

RECENSION:
Dick Bengtsson - Det ingen vill se samt Här är vi nu.
Sven-Harrys konstmuseum.
3 april - 14 september

Av: Magdalena Ljung

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Utställningsvy, Dick Bengtsson, Hus med hakkors och spade+ Landskap med Kyrka + Utan titel. Foto: Mattias Lindbäck, Sven Harrys Konstmuseum

Hakkorsen, svart på vitt återkommer de i Dick Bengtssons konst och ändå lyckades han med det omöjliga: Att på 1960- och 70-talet infoga svastikor i sina målningar utan att konstvärlden vände honom ryggen, utan att få sina verk vandaliserade och utan att bli ihjälkramad av extremhögern. Hur gick det till? Ja, det var som när den tyske konstnären Anselm Kiefer reste runt i Europa år 1969 och gjorde Hitler-hälsningen iklädd sin pappas gamla Wehrmacht-uniform. Kiefer upplevde sitt performance som absolut nödvändigt eftersom det offentliga samtalet aldrig handlade om fascismen, andra världskriget eller tredje riket, och i skolan berördes denna del av historien bara ytligt.

Dick Bengtsson var mer kryptisk i sina sällsynta uttalanden om vad han ville med konsten. Det kan vara svårt att förvalta ett så hemlighetsfullt arv men på Sven-Harrys konstmuseum tas Bengtssons mystiska kvaliteter väl om hand. I två tätt hängda salar glänser hans målningar dovt som i ett juvelskrin. Många av de ikoniska verken är samlade och det skrivna materialet avförtrollar dem inte. Det ingen vill se är en utmanande utställningstitel, för Dick Bengtsson vill alla se, i varje fall hålls han högt i konstvärlden och har en självklar position i vår konsthistoria. Så var det inte under hans livstid, men anspelningen på den selektiva blicken handlar om trauman och skuggor som Bengtsson blottlägger. Ett eko sprider sig till de högre våningsplanen och den parallella utställningen med femton samtida konstnärer. Här är vi nu, heter den och utgör en spegel med inbyggd fördröjning, där Bengtssons tankegods vandrar vidare likt en mörk solkatt.

” Målningarna träder fram i full ambivalens, anfrätta av tid som inte utspelat sig, evigt glansiga som något nytt och förseglade som en gåta.

Ta bara hans namn, Dick Bengtsson, med konstnären Jens Fänges ord fogar det samman en motsägelsefullhet. ”Bengtsson – ursvenskt; sida upp och sida ner i början av telefonkatalogen. Dick – löftesrikt dekadent med en amerikansk, hollywoodsk, anstrykning.” Dick Bengtsson föddes in i ett 30-tal där man skulle göra rätt för sig så han blev brevbärare, men sa upp sig efter ett decennium och började måla. Utan konstutbildning, sammanhang eller ateljé skapade han på vardagsrumsgolvet. Verk fulla av referenser till konst, historia, politik och populärkultur. Bengtssons ensamma universitet var att bläddra i böcker och tidningar, och titta på vykort han delade ut i postens tjänst. Han läste om konstförfalskaren Han van Meegeren som ugnsbakade sina alster, och började själv att glätta med strykjärn och lacka. Målningarna träder fram i full ambivalens, anfrätta av tid som inte utspelat sig, evigt glansiga som något nytt och förseglade som en gåta.

Dick Bengtsson, Bergsvandrare, 1974. Foto: Göran Sehlstedt.

Mina bilder handlar mycket om verklighetsförfalskning, om idyllen som inte är vad den ser ut att vara.” säger Bengtsson. Han målar Landskap med kyrka, 1969, i färgerna av en katastrof, brandgul himmel och askgrå jord. Därtill lägger han en svastika, smärtsam som en brännmärkning i nedre hörnet. Regimer dör men dröjer sig kvar som bakgrundsstrålning, en bismak i grundvattnet, och det auktoritära våldet är oåterkalleligt inbyggt i vår kultur. Bergsvandrare, 1974, är Bengtssons kanske mest kända målning. Tre ungdomar på tur bland Alptoppar, men det hurtigt friska har förbytts av något förvridet. Människorna bortvända och inbundna, tyngda av ryggsäckar med ditmålad modernistisk konst. Bergslandskapet häver sig över dem, plastiskt till vämjelighet. Samtidigt är det svårt att inte bli bergtagen av målningens säregna skönhet och humor. Att inte få svindel av den hisnande friheten i att allt är möjligt, måleriskt och tematiskt. I verket Barnen, 1975, trängs de små vid en låg mur, nyfiket hängande över den med bara ben och korta shorts, men bortom avspärrningen finns inget djurhägn utan bara en svävande grön fyrkant, som de nonchalerar, och nattsvart mörker.

Charlotta Hammar, Wrapped Kid II. Här är vi nu, Sven-Harrys Konstmuseum. Foto: Mattias Lindbäck.

Uppför trapporna möter ett annat barn, det är Charlotte Hammars fotografi Wrapped Kid II, 2021. Hen är innesluten i en metallisk nödfilt, men gestalten är isolerad mot samma mörker. Sedan följer Niki Lindroth von Bahrs animerade kortfilm Something to Remember, 2019, där dockor med djuriska och mänskliga drag genomlider en apokalyptisk vardag. I öppningsscenen betraktar en fågelmamma med sin unge en bur på Zoo, inget liv visar sig därinne och den lilla fågeln börjar sjunga om djävulen som ser dem. De flesta medverkande har antagligen inte haft en tanke på Dick Bengtsson och uppflammande valfrändskaper är curatorns förtjänst, medan andra som Karin Mamma Andersson har Bengtsson som en av sina husgudar. Hennes målning Hardship, 2011, föreställer ett utsnitt av en sönderfallande båt mot mörkt vatten. Moderskeppet, Noaks ark eller bara en ruffig husbåt där många prövningar utspelat sig och fler är att vänta, så länge skutan kan gå.

Niki Lindroth von Bahr, Something to remember. Här är vi nu, Sven-Harrys Konstmuseum. Foto: Mattias Lindbäck.

Vad skulle Dick Bengtsson göra om han levde idag? Istället för att gå bort 1989 kunde han ha varit åttionio år nu. Cecilia Edefalk är mest känd som målare men menar sig också kunna tala med avlidna personer. Hon bjöd in sina medutställare att ställa frågor till Bengtsson, bland annat den ovan nämnda. Sedan kopplade Edefalk upp sig, som hon kallar det, och förmedlade svaren. Verket Här är Dick, jag säger så därför, 2025, består av de transkriberade dialogerna. Oavsett tro eller brist på densamma är det en stunds tankevidgande läsning högst upp i Sven-Harrys konstmuseum där rummet öppnar sig mot himlen. Utställningarna Det ingen vill se och Här är vi nu formar sig till en både relevant, mångfacetterad och gränslös resa.

Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------