Hundratals porträtt av kända konstnärer och författare som levde bohemliv i 40- 50- och 60-talets Paris visas nu på Nationalmuseum i en utställning som känns otidsenlig i sin biografiska hyllning av Christer Strömholm. Men ändå berör den, tycker Sonia Hedstrand.
Av Sonia Hedstrand
Kulturman efter kulturman tittar självsäkert in i kameran. Pontus Hultén och grabbarna, Jean Tinguely, PO Ultvedt, Alberto Giacometti, Yves Klein och såklart den mytomspunne poeten Paul Andersson. Christer Strömholm var där, i efterkrigstidens Paris, umgicks med dem alla och förevigade dem i svartvitt med sin Rolleiflex. Några enstaka kvinnor fick också vara med, ibland som anonyma nakenmodeller eller konstskolestudenter.
Christer Strömholm klev in i en tradition av parisskildrare, gatufotografer som Robert Doisneau och Brassaï, fast besluten att inte bli ännu en journalist-fotograf som jobbade på uppdrag. Med konstutbildning i bagaget beaktade han komposition, ljus och subjektivitet.
Hans värld bestod i billiga hotell och sjaviga barer, hunger, svart kaffe, vin och inspirerade diskussioner under sena nätter. Det är bilder som förmedlar en idé om konstnärslivet och om om konstnärligt fotografi som är så ofta upprepad att den nu blivit kanon. Den moderne flanör-konstnären, nattsuddaren som finner sin inspiration på krogen, är en roll som fick sin form i modernismens gryning då bland andra Toulouse Lautrec och Manet hängde på Moulin Rouge. En identitet som 1900-talets hippa avantgarde med självklarhet klev in i. En lång räcka snubbar har odlat sina egon runt de rödvinsstänkta cigarettdoftande kaféborden på Paris terasser från 1860-tal till 1960-tal.
Bara ett decennium senare, under 70-talet, fick konstnärsgeniet sig en kraftig törn, då hårdföra marxister skällde Strömholms ateljé-kafé-bar-saga för borgerlig individualism. Men strax var det neoromantiskt kulturelitistiskt 80-tal och Paris-bilderna upphöjdes till fotografiska ikoner. Den som var ung i Sverige under 90-talets trista lågkonjunktur känner sig lätt berövad. Den äkta ungdomen utspelade sig ju på kaféerna i 1960-talets Paris.
I decennier har Strömholm hyllats som den store konstnärlige fotografen, för sin ”närvaro” (lite oklart vad det är), förmåga att finna stillheten mitt i folkvimlet (jo, det ser en fortfarande) och blick för det gränsöverskridande (vilket numera problematiseras intersektionellt som en privilegierad persons upptäcksfärd bland samhällets mindre lyckligt lottade.)
Bild: Christer Strömholm, Brevlådorna på Impasse Ronsin, Paris 1960
Varför en utställning med Christer Strömholm nu?
Men tiden rinner på. 1900-talet börjar bli länge sedan. Varför visa Strömholm igen år 2022? Han hade ju en stor postum retrospektiv 2012 på Fotografiska.
Ännu en hyllning till Christer framstår som aningen oövertänkt. Alltihop är kurerat av en son som inte hade någon relation till sin far förrän han blev tonåring. Trots det dominerar den biografiska inramningen. Christers hotellrum återskapas, tiggarbreven till den bättre bemedlade modern på Östermalm ställs ut i en monter. Legendens egna ord nedklottrade spontant på papper förstoras upp och sätts på väggen.
Det är främst bilderna av miljöerna där konstnärerna rörde sig som fascinerar idag. Som den smutsiga gränden Impasse Ronsin där de hyrde billiga ateljéer, eller Christers hotellrum där han boat in sig för långtidshyra, och såklart barnätterna där människors relationer ligger öppna för en nyfiken fotograf att studera.
En utställning med ett mer konceptuellt grepp på hur krognätterna i Paris påverkat den moderna konsten och fotografiet hade varit intressant att se. Det hände trots allt saker på den tiden då människor möttes på lokal. Men kunskapen om nattlivets betydelse för modernismens utveckling finns nog inte på Nationalmuseum, de ägnar sig främst åt 1800-talet. Christer hamnade här tack vare museets uppdrag att förvalta Statens porträttsamling. När sådana praktiska anledningar styr börjar en utställnings kuratoriella idé lätt halta.
Men trots allt. Det ÄR romantiskt att resa i tiden till den parisiska efterkrigstidens bohemkretsar via svartvitt analogt foto. Även om många av 1900-talets porträtterade konststjärnor idag är bortglömda för stora delar av denna utställnings publik, så ÄR de faktiskt, på ett oförklarligt magiskt sätt, i dessa bilder där tiden står still, närvarande.
CHRISTER STRÖMHOLM: PORTRÄTT I PARIS
NATIONALMUSEUM
6 OKTOBER – 8 JANUARI 2023
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer artiklar av Sonia Hedstrand
