RECENSION:
Det blommande - Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde
14 mars 2026 - 13 september 2026
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lilla Tabasso, Crispijn de Passe’s Garden, 2025. Installation in Murano glas, ca 300 x 200 cm, © Draiflessen Collection, Mettingen. Foto: Fred Dott, Hamburg.
Smeksamma rosor mot svärta i 1600-talsstilleben, kritvita liljor ur Carraramarmor som huggits i år, botaniska illustrationer från lärandets 1700-tal, eldröda kungakronor broderade i samtiden, grönt jäsande jättenäckrosor i silikon, buktande blå jugendvaser, pärlade kronblad i venetianskt hantverk och ett glittrande trädgårdsland med gula glastulpaner.
”Näst efter konsten tror jag att blomster är min största glädje”, sa prins Eugen. Så fort han köpte marken på Djurgården byggde han ett växthus, innan han ens hade någonstans att bo. När han besökte Claude Monet i Giverny talade de inte måleri utan hade istället passionerade diskussioner om trädgårdsskötsel. Stärkt av detta möte reste prinsen vidare i Europa för att inspireras av olika parker och trädgårdar, och när han kom hem lät han anlägga terrasser och blomsterbäddar. Ett hav av blommor på sluttningarna ner mot havet. Eller som prinsens gäst, konstnären Karl Nordström skrev i sin dagbok: ”Där inne sydländsk yppighet av färg och dofter – utomhus Nordens is och snö och sträva kyla”. Det skulle jag också kunna skriva i min dagbok, från gårdagens pressvisning.
När konstsamlingen öppnade för allmänheten i mitten av 1900-talet var en aktivt förvaltad trädgård en självklar del av helheten, och idag är Waldemarsudde det enda museet i Sverige med en trädgårdsmästare och en florist. Utställningen Det blommande är ett identitetsprojekt för museet som fångar platsens själ. Varför har det inte skett tidigare? Sån tur att det händer nu.
Vackra, odlade blommor i gemene mans vardag var ingen självklarhet under gångna tider. Endast adeln stoltserade med annat än vilt växande blomster. Att uppvakta med blommor, gifta sig eller sörja med dem, ta in i huset eller knyta till partipolitik slog igenom stort först på 1900-talet. Med detta i backspegeln är det fantastiskt att de flesta idag har prydnadsväxter i krukor, kan plantera annat än nyttoväxter på kolonilotten, och kosta på sig en blomsterkvast ibland för att glädja någon. Men alla förstår det inte. ˝Jag ger choklad istället, den kan man i alla fall äta”, sa en man till mig på en vernissage. ”Att komma med blommor utan anledning får mig att känna mig som en hustrumisshandlare”, sa en psykolog jag en gång försökte leva med. Men nu, en ny bekantskap: ”Förlåt för att jag inte kunnat vara mer med dig på sistone, det står något till dig vid dörren.” En blomsterbukett! Och jag förstår varför jag dejtar honom.
”De började tidigt på våren med de första blommorna, fortsatte sedan genom sommaren in på hösten. Vid säsongens slut var buketten färdig. Omöjlig i sin existens, men desto mer eftertraktad. Waldemarsuddes utställning "Det blommande" fungerar på samma sätt, med sina skickliga sammansättningar från olika århundranden. Alla blomster faller inte mig i smaken, men de behövs också. Kompositionen i sin helhet är sinnlig, utmanande och förförisk.
Edit Sihlberg, Himmelsblå vas, 2026
Blommor som sinnlig njutning och estetik, som tecken för djupare innebörder, konstens roll inom botaniken, så följer olika teman som strödda kronblad genom salarna. Upptakten leder genom trädgårdskildringar, prins Eugens drömska målningar från sitt paradis vid förra sekelskiftet gifts raskt samman med samtidsmålaren Björn Wessmans koloristiska porträtt av sin trädgårdsskapelse på Vindö. Utställningens essäns ligger i korsbefruktningen.
Det blommandes antites är döden, och just en sådan dualitet återfinns i flera verk. Postumt porträtt av Beata Brahe av 1600-talskonstnären JJ Werner d.ä. Beata dog som artonåring men avbildas högst levande. Kransen hon bär och blommorna vid hennes fötter står för olika dygder, jungfrun är ren som markens liljor. Tätt invid och tvåhundra år senare går Flickan och döden av Richard Bergh. En kvinna i vitt uppgår helt i buketten hon nyss plockat och bakom henne ett benrangel i svart. Chockerande, för hela scenen badar i gyllene aftonljus men döden finns där, precis som månskäran på den klarblå himlen. Richards svårt sjuka fru Helena stod modell för målningen och dog ett år senare, tjugosex år gammal. Mitt emot hänger röda broderier mot vit botten av den nu levande Maja Stjärna. Hon har avbildat sina släktingar bland rödlistade växter, och oavsett faktisk ålder är de alla barn med blommor växande över huvudet, såsom i Min mormor + Humlesuga, 2023. Vilken värld fanns när de var små och vad lämnar vi efter oss till våra barn?
Maja Stjärna, Min mormor + Humlesuga, 2023. Ur serien Rödlistad.
Kärva teman på en så publikfriande utställning, men utan kontraster blir ingen målning lyckad, ingen berättelse spännande och ingen människa begriplig. Mörkret finns som en behövlig underton, för utställningens melodi ljuder hög och söt bland allt ögongodis. Stora salen utgår från 1600-talets vanitasstilleben. Praktfulla blommor som juveler mot svart botten. Utsökta och livsbejakande men förgängliga, insekterna gnager och förruttnelsen sätter igång. I målningarna med de spräckliga tulpanerna finns en referens till tidens största dårskap, tulipomanin. Tulpanen kom från Turkiet till Europa på 1500-talet och blev snabbt populär bland de högre stånden. Rika, nederländska köpmän kunde sälja skepp eller gårdar för en enda tulpanlök, innan bubblan sprack. Den som inte hade råd med blommorna kunde beställa en tavla.
Två nutida målare plockar upp tråden på högst olika sätt. Anna Camner med bedövande skickliga, och mystiskt mättade närstudier av växter. Camner säger att hon fascineras av detta gamla stillebenmåleri eftersom ”alla material, tyger, blommor och blad gavs en egen värdighet, som om världen vore målad med förstoringsglas.”
Edith Sihlberg å sin sida arbetar i en mer modernistisk tradition, briljans och kolorism bär fram Himmelsblå vas, 2026. Målningen är befriande monumental, vilket är ovanligt i stillebentraditionen.
I stor skala återfinns även Nathalia Edenmonts fotografier på unga, strängt blickande kvinnor. Halvt nakna, halvt höljda i blommor, som på livets och dödens kyliga modevisning. Invid står Roland Perssons skulptur och sufflerar med värme: Days like these were not meant to last, 2018. En blomsterbukett, en gång snygg men nu lite tilltufsad, gjord i silikongummi och satt på en vinglig piedestal. Omöjlig att inte vilja känna ömhet för. Head of Medusa, 2021, är svårare att omfamna, vilket gör den än mer rörande. En jättenäckros som hängts upp på ett naturvidrigt sätt, som får patetiskt lite vatten i skålar och som nu straffar oss med sitt oattraktiva döende. Medusa som våldtogs av Poseidon och straffades för det av Atena med ormar till hår och en blick som dödade.
Nathalia Edenmont, A Moment Like This, 2018-2023. C-print monterad på aluminium, 160 x 170 cm. Foto: Nathalia Edenmont, Wetterling Gallery.
Myt, verklighet, vetenskap och konst lever åtskilda under vår epok, men så har det inte alltid varit. Carl von Linné blickar på oss från ett gammalt porträtt omgivet av botaniska planscher och bokverk. Han la grunden för den systematiska botaniken men hans skrifter är fulla av religiösa reflektioner. Christine Ödlund tittar på Linné med samtida ögon och målar en esoterisk reflexion i verket Psychedelic Botanist III (Carl Linnaeus), 2022. Hon täcker Linnés ansikte med växtpigment och skriver: ”Växterna har i en lång evolutionär relation utvecklat sofistikerade strategier för att få oss att sprida, skydda och odla dem. Smak, färg och form – kemiska nycklar som låser upp hjärnans mekanismer för njutning, minne och transcendens. Belöningen har varit enorm: hela kulturer har formats.”
På 1600-talet målade mästarna idealbuketter. De började tidigt på våren med de första blommorna, fortsatte sedan genom sommaren in på hösten. Vid säsongens slut var buketten färdig. Omöjlig i sin existens, men desto mer eftertraktad. Waldemarsuddes utställning Det blommande fungerar på samma sätt, med sina skickliga sammansättningar från olika århundranden. Alla blomster faller inte mig i smaken, men de behövs också.
Kompositionen i sin helhet är sinnlig, utmanande och förförisk.
Christine Ödlund, Psychedelic Botanist II (Carl Linnaeus), 2022. Olja, akryl, växt-pigment, penna och blyerts på duk, 237 x 163 cm. Foto: CFHILL
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
