RECENSION:
TOVA BERGLUND - En mumies dagbok
ESKILSTUNA KONSTMUSEUM
19 FEBRUARI – 21 MARS 2026
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningsvy, Tova Berglund - En mumies dagbok på Eskilstuna konstmuseum
llskan är den främsta drivkraften i stockholmsbaserade Tova Berglunds (f. 1986) konstnärskap. Det säger hon själv i ett offentligt samtal på Eskilstuna Konstmuseum inför öppnandet av soloutställningen En mumies dagbok.
Visserligen är det den konstnärliga processen hon pratar om. Men ilskan syns även i den färdiga konsten i utställningen – i titlar som Istället för att döda nån på tunnelbanan och Stay away eller i frenesin med vilken de textila skulpturvarelserna täckts med otaliga stygn, paljetter, pärlor, teckningar, spikar, broderade och skrivna textrader, tuggummipaket, pinnar med mer. I sann postmodern kan allt bli konst och en stor del av behållningen ligger i att gå riktigt nära och låta blicken ta in alla detaljer.
Förutom ilska andas Tova Berglunds utställning förtvivlan, livsleda, svartsjuka, självhat och en gnutta självförhärligande. Om konst kunde diagnostiseras så säger jag solklar borderline på denna.
”Intrycket är i alla fall att konsten kommer till av ett inre behov, och hade blivit till oavsett om det skulle komma att visas eller inte.
Tova Berglund, I follow you around. - En mumies dagbok på Eskilstuna konstmuseum, Foto: Julia Hjertén
När Tova Berglund 2017 tog sin kandidat på Konstfack var det från programmet Glas och Keramik med examensarbeten i keramik. Abstraherade byster utan anletsdrag i stengods. Men sedan dess har det inte blivit mycket keramik utan mer textil, vilket kan ha att göra med hennes arbetsmetod - att göra konst av sådant som finns tillgängligt. Tygerna är brokiga, sådant man hittar i second hand eller har hemma som nötta kläder, frottéhanddukar, sängkläder.
Här på Eskilstuna konstmuseum är merparten av de sammanlagt 34 verken i utställningen i just textil och blandmaterial - skulpturer, objekt och kollage. Men också ett antal teckningar/målningar i en lite stel vuxenseriestil med outlines. Det finns något Nina Hemmingsonskt över dessa som även kan beskrivas som varianter på Lena Cronqvists psykologiska kammardraman, fast med förmänskligade, hålögt stirrande djur med amputerade armar varav en sexig tjejnalle med bruna ögon - konstnärens alter ego.
Karaktärerna är lätt hotfulla, bara nästan gulliga, och överallt i utställningen. Såväl i den två - som i den tredimensionella konsten. Samma för gäller för alla kryllande, maniska textrader med budskap som I MISS YOU, I DON’T FEEL WELL eller PSYKOPATERNA SOM STYR DETTA LAND. Dessa fungerar som syntolkning av känslolägen och bidrar säkert till att sänka ribban för publiken. Fast publiken tror jag inte konstnären tänkt så mycket på.
Intrycket är i alla fall att konsten kommer till av ett inre behov, och hade blivit till oavsett om det skulle komma att visas eller inte.
Det känns nästan lite orättvist, men i jämförelse med de textila skulpturerna som väcker sympati likt ratade, smutsiga gossedjur, blir teckningarna mer motiga att ta sig an. Trots att de kompletterar varandra uppstår en ojämn tävling om uppmärksamheten.
V: Tova Berglund Cute hell, made it myself. H: Tova Berglund, Torso. Foto: Julia Hjertén
Ibland går tankarna till Louise Bourgeois, en möjlig förebild, som i det småskaliga textila kollaget Cute hell, made it myself med färgglada, hjärtformade plastpärlor fastsydda på jutetyg. När det lyckas vara tilldragande och frånstötande på samma gång når det som allra högst. Så är det bland annat i Byst - en liten kropp utan lemmar och huvud i brun teddyfilt och bård av strass. En klassisk figur, ett psykologiskt tillstånd, en av de många amputerade i Gaza, politisk vanmakt- det ligger som bekant i betraktarens öga.
Andra textila verk som gör intryck är den lilla söta abstraherade Häst som är precis vad det låter som och den ensamma babusjkadocksliknande skulpturen med den stalker - anstrukna titeln I follow you around. Hon har placerats en bit ifrån med blicken mot övriga men på behörigt avstånd.
Utställningen är omsorgsfullt utformad, det märks att helheten varit viktig, och det betyder mycket för besökarens möjlighet att finna den ro som krävs för att ta till sig konsten. Det gör också innehållet en tjänst eftersom konsten präglas av en medvetet stökig amatörmässighet som behöver viss inramning.
Med mörklagda fönster och mjuka spotlights över Berglunds varelser känns utställningssalen som scenografin till ett barnprogram från 70 eller tidigt 80-tal.
Mysigt, gränslöst och med hotande psykiska bråddjup under ytan, om man kan sin barntevehistoria.
---------------------------------------------------------------------------------------------
