Sedan hon gick ut från Konstfack har utställningarna med duggat tätt, både i Sverige och internationellt. Konstguiden fångar Ingela Ihrman för en pratstund mitt i förberedelserna inför Nattens lekar, konstnärens soloutställning som öppnar 11 mars på Bonniers konsthall i Stockholm.
Ingela Ihrman i ateljén inför utställningen på Bonniers konsthall. Foto: Julia Hjertén
När vi träffas i Ingela Ihrmans ateljéförening på våning fem i Västberga industriområde i södra Stockholm, håller hon upp händerna för att vänligt avvärja ett handskak. Hon har kladdiga händer.
– Jag kommer nog vilja jobba medan vi pratar, om det är okej?
I sin konst rör hon sig mellan installation, skulptur, performance och video. Ämnen finner hon oftast i naturen medan känslor av ensamhet, längtan efter kontakt, fortplantning och omvårdnad är återkommande teman. Udda idéer och iakttagelser kombineras med ett oförfinat, charmigt och handbyggt uttryck till något helt unikt.
Just nu arbetar hon på en av sina skulpturkostymer i vilka hon agerar djur eller växt i tankeväckande performance där enkla skeenden iscensätts.
Som i Passionsblomma (2017) där hon som blommande blomma erbjuder publiken att dricka nektar (läsk med sugrör) eller i videoverket Granen vandrar (2015) där hon som skridande grankotte självsår sina frön i ett skärgårdslandskap genom att släppa dem ett för ett bakom sig.
Kännetecknande för Ingela Ihrmans konst som är både rolig och lättillgänglig är den omistliga känslan för det absurda. Den går igen i allt hon gör.
Tillbaka till ateljébesöket i Västberga där februarihimlen syns vitgrå utanför fönstren.
Moira är också här. Hon är Ingelas konstnärsassistent på halvtid via ett stipendium från Konstrådet.
- Det är både trevligt och väldigt bra timing att det blev just nu med tanke på allt jobb inför utställningen, säger Ingela och nickar mot de utspridda skulpturdelarna runtom i rummet, på bordet och golvet.
– Det ska bli två nattfjärilar. Ligustersvärmare, säger hon och berättar att det är en ganska vanlig nattfjärilsart som kan synas i trädgårdar kvällstid.
Ingela har en sympatisk självklarhet, den ljusa rösten är mjuk och pratet eftertänksamt men vaket.
Medan hon med vana konstnärshänder skär ut cirklar i en rosa månskära mellan oss berättar hon om hur det kommer sig att hon blev konstnär och om uppväxten i Kalmar där mamman sa upp jobbet som arbetsterapeut för att vara hemma med Ingela och storasystern.
– Vi hade inte jättemycket pengar men vi fick mycket tid med mamma. Det var en medveten prioritering mina föräldrar gjorde när de gick emot dagisnormen på 90-talet.
Ingela berättar också att mamman förutom sitt vävintresse är ”en seriös pysslare” som istället för julkort skickar små, egenhändigt gjorda, enligt mamman själv ”oattraktiva tomtar” till släkt och vänner.
Blodfobi satte stopp för en karriär som läkare
Så även om Ingela uppenbarligen hade att brås på fanns inga tankar på att bli konstnär. Länge var planen att göra som den två år äldre systern; få bra betyg, välja Natur på gymnasiet och sedan bli läkare. Läkare var det bästa och därför det enda man kunde jobba som enligt systrarna. Men Ingela blev tvungen att tänka om.
– Jag har blodfobi. Alltså allvarlig sådan. Så när jag förstod det och att jag inte kunde jobba i vården så blev det ju ett stort frågetecken.
Efter gymnasiet gav hon sig själv ett ”slack-år” och studerad textil och mönsterkonstruktion på Steneby Folkhögskola.
– Det var där jag blev pekad åt konsthållet av en jättefin handledare som verkligen såg mig.
Därefter följde två år på "Gerlesborgsskolan - en jättebra utbildning med många gästlärare, bland annat Catti Brandelius/ Miss Universum" - och sedan fem år på Konstfack där hon tog sin master 2012.
Natur och naturvetenskap har en central plats både i Ingelas liv och konst och på gymnasiet gjorde hon praktik på Östersjölaboratoriet. Men att arbeta som biolog lockade inte, trots eller kanske på grund av det stora intresset.
– Det är som med skillnaden mellan att äta glass och jobba i glasskiosk. Ofta väljer folk nog yrke efter intresse men då är ju risken att passionen dör.
Taktiken för att hålla naturpassionen vid liv tycks ha fungerat för Ingela. Hon blir nästintill självlysande när hon berättar om naturupplevelser som att hitta badställen och svamp mitt i stan.
– Egentligen borde jag ju bo på landet, för att bo så här i stan kan göra mig ganska ledsen. Men jag har hittat ostronskivling på Södermalm där jag bor, och då blir jag så himla nöjd!
”Som om Bonniers konsthall skaffat husdjur
Ingela Ihrman, Nattens Lekar. Foto: Märta Thisner
Återkommande under samtalet berättar Ingela om olika möten med djur och hur det hastiga skiftet mellan utanför och inuti i matningssituationer påverkar henne.
– Jag kan få så starka känslor av sådant, det är liksom hisnande och gör mig så lycklig! Det är något väldigt roligt med att först så är det utanför och sedan är det inuti. Som när man matar en kanin med ett maskrosblad - det bara försvinner!
Det är detta som inspirerat till utställningens huvudnummer - det nya performanceverket med nattfjärilarna. Ingela /nattfjärilen ska suga nektar ur flaskor som ser ut som syrener medelst sugsnabel och tanken är att publiken ska få mata.
– Som om Bonniers konsthall skaffat husdjur, säger hon förtjust.
Hon berättar att den ena kommer ligga orörlig, död eller utmattad, medan den andra svävar omkring och jagar efter en ljuskägla som rör sig över golvet. Och det är den fjärilen, som alltså utformats som kostym, som Ingela kommer agera inuti under sin performance.
Efter en kortare överläggning med Moira om bästa sättet att få en limmad skarv att hålla ihop, berättar hon vidare om sina visioner för utställningen.
– Jag vill att det ska vara skymningsstämning i konsthallen. Ljuset från de stora fönstren mot spåret kan vi stänga ute med draperier. Så att det blir mörkt där. Men mot gatan ska det gå att titta ut, så jag funderar på om det går att tona glasen så att det ser ut att vara skymning ute.
Det är roligt att lyssna på Ingelas planer. Hon låter inte det minsta nervös, bara entusiastisk och nyfiken på hur de olika verken kommer fungera i salarna på konsthallen. Urvalet av verk till utställningen styrs både av praktikaliteter som vilka verk som finns tillgängliga för inlån från samlingar de numer ingår i, samt vad hon själv känner för.
– Det ska ju fungera som utställning och tillsammans med rummen. Ingenting med hav kommer visas i Stockholms innerstad till exempel, för det skulle kännas lite fel, resonerar hon.
Hon berättar om olika verk som kommer vara med och fram träder bilden av en utställning som hålls samman genom lite lagom vridna, hotfulla stråk. Det äldsta verket som är med kom till redan på Gerlesborg och är en sorglig, enkelt animerad film om passionerad kärlek som går väldigt fel. Romantiska komponenter som svanar, blod och stark åtrå finns med och filmens protagonist är författaren och adelsdamen Sigrid Bielke (1620–1679) som barn.
Jan Lindblads brottning med en Anakonda
Men det är inte bara egengjorda verk som ska visas i Nattens lekar. Hon kommer även ha med excentriska naturfilmaren Jan Lindblads (1932–1987) mest spektakulära filmscen - den där han brottas med en anakonda.
– Vi hade en bok med stillbilder från filmen när jag var liten, men jag vågade inte titta i den som barn.
Det är inte särskilt förvånande, för scenen där Jan Lindblad kämpar mot ormen i Amazonasfloden är skrämmande. Men den är även serietidningsrolig.
I samma anda har Ingela spunnit vidare och skapat en alternativ fortsättning på filmen som också ska visas i Nattens lekar.
– Det är en film som visar vad Jan Lindblad hade upplevt om han inte klarat sig, om han istället hade blivit uppäten och hamnat inuti anakondans mage.
Ingela berättar att hon hållit i flera filmfestivaler med Lindblads filmer och att hon ser honom lite som en själsfrände. Sedan pratar vi vidare om varför den som filmar inte ingriper när han kämpar mot ormen (Jan lindblad var macho och ville inte ha hjälp), om hans misantropa syn på städer och människor och hans förmåga att kommunicera med djur genom att härma deras beteenden och läten. Jag säger att han verkar ha velat överbrygga klyftan mellan människa och djur, men Ingela som vet mer och forskat om Lindblad invänder.
– Nej, jag tror faktiskt att han ville gå längre än så. Jag tror att han hellre ville vara ett djur.
Sedan avbryter hon sig och ser sig om för att förstå vad det är som luktar.
– Tusch, säger Moira.
Vi kommer in på samtidens stora utmaningar och hur hon ser på vad konsten kan åstadkomma.
-Jag tror att konstens roll är att vi får mötas. Det tror jag är så viktigt. Förr kunde jag känna att inåtvänd konst som till exempel måleri var meningslös. Men jag har ändrat mig och tror att det finns något där, i att få insistera på att något har betydelse.
I tidigare intervjuer har Ingela förklarat att djur eller växtkostymerna fungerar som ett skydd som ger henne möjligheten att showa, trots sin blyghet. Jag ber henne gå igenom hur det känns innan, under och efteråt.
– Jamen först kommer jag på idén och då tycker jag bara att det är så kul att jag ska vara till exempel en nattfjäril i Vasastan, ler hon.
Skapandeperioden som hon är inne i nu, då hon bygger, är lång och då hinner hon glömma vad som komma skall, berättar hon medan hon formar till en liten fin krater i kartong.
– När det sedan närmar sig för performance så brukar jag ångra mig. Precis innan kan jag ha riktig scenskräck och må riktigt illa. Men sedan när det faktiskt händer så tycker jag det är jätteroligt! Och efteråt så är jag väldigt trött.
En stor poäng för Ingela är mötet med publiken som bjuds in att bli medskapare. Med sina reaktioner är de med och formar vad som händer.
Jag undrar om publiken brukar reagera som förväntat eller om det blivit fel någon gång?
– Till en början kan publiken nog vara lite avvaktande men efter en stund vågar alltid någon sig fram. Jag tror att det ligger i människans natur att vilja hjälpa.. fast inget publiken gör kan ju vara fel. Det skulle såklart vara rätt tråkigt om ingen ville delta, och lite sorgligt kanske, men det skulle ju inte vara fel.
Ingela passar in den lilla kartongkratern i en av månens håligheter och avslöjar att det är ost som inspirerat. I somras fick hon via ett residens vara med och göra ost på ett småskaligt mejeri - och fascinerades. Både av den biologiska processen som skapar hålen och av insikten att osten alldeles nyss varit ett fält med gräs.
Avslutningsvis undrar jag över utställningens titel Nattens lekar.
– Den kom upp i ett samtal med Carro (Caroline Malmström) som är curator för utställningen. Vi har lånat titeln från en bok av Stig Dagerman (1923–1954) med samma namn. Jag har läst annat av honom och en biografi av hans dotter men inte den, men det borde jag ju såklart..
Men så tänker hon efter.
– Fast egentligen handlar titeln inte så mycket om Dagerman utan det var mer att den passar så bra. Jag tänker att vi har ju alla våra olika nattens lekar - Dagerman hade sina och jag har mina.
I samband med utställningen kommer Ingela Ihrmans första monografi publiceras. Nattens lekar pågår 11 mars till 14 juni 2026.
AKTUELL UTSTÄLLNING:
INGELA IHRMAN - NATTENS LEKAR
BONNIERS KONSTHALL
11 MARS - 14 JUNI 2026
Ingela Ihrman, Den fertila halvmånen, 2024, Art Inside Out. Foto: Peter Larsson och Ingela Ihrman
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
LÄS MER AV JULIA HJERTÉN:
"Landet utom sig, Lars Thunbjörk på Kulturhuset" >>
"Lina Selander på Marabouparkens Konsthall" >>
"93 Människa - Intervju med Helen Pynor. Aktuell på The Cell >>
"Finstämd och vacker installation om förruttnelse och död" >>
"Siri Elfhag målar en uppluckrad och smutsig. men obeskrivligt vacker värld" >>
"Intervju med Tova Mozard om ny utställning" >>
"RECENSION: Landscaping - mötet mellan människa och natur"
