Konstnären Marja-Leena Sillanpää växte upp i ett hem omgiven av böcker och som 3-åring ritade hon i en fin gammal bok. Föräldrarna blev inte jätteglada och när hon blev äldre skämdes hon över vad hon gjort, men genom åren har hon ändå fortsatt och för ett tiotal år sedan började hon se på sin samling av modifierade böcker som ett bibliotek. Nu visas hennes samling för första gången på Marabouparken i Sundbyberg.
Installationsvy, Marja-Leena Sillanpää, Librarium Futurum 1968–2028, Marabouparken konsthall. Foto: Sara Appelgren
RECENSION:
Marja-Leena Sillanpää – Librarium Futurum 1968–2028
7 mars - 3 maj
Marabouparken konsthall, Sundbyberg
Av: Jenny Danielsson
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sammantaget är det närmare 3000 böcker som visas. Även om böcker är en något missvisande beskrivning. Mer än något är de en omfattande installation av skulpturer, enskilda konstobjekt som en gång var böcker. Publikationer har en fantastisk förmåga att trollbinda och transportera den som läser och när någon läst klart kan nästa person ta vid. Den potentialen, som ryms i varje bok och tusenfalt i det här bibliotek, understryks av ett antal resväskor i utställningen som både agerar display och alla verkar stå redo för nästa äventyr.
Librarium Futurum 1968 – 2028 intar Marabouparkens stora rum. I mitten mellan tre pelare har man satt upp hyllor i trä, lagt mattor på golvet och placerat in ett stort bord med en lampa. Konstnären håller fortfarande på med det här projektet och under utställningens gång kommer hon att vara på plats för att arbeta och samtala med besökarna. Hon har också bjudit in gäster att aktivera rummet, bl.a koreografen Anna Koch och Antikvariat Hundörats ägare Peter Bodén.
Utöver böckerna visas kartor. De är separata och ingår inte i biblioteket, men adderar till helheten där de intar den 25 meter långa bakre väggen. Kartor är inte sällan fantastiska illustrationer och berättar alltid mycket om tiden de skapades i. Vår historia är full av ambition att besöka så kallade vita fläckar på klotet, trakterna man helt enkelt inte visst något om. Här agerar kartorna fond och är precis som böckerna omsorgsfullt bearbetade till enskilda konstobjekt långt från deras ursprungliga syfte att illustrera landsgränser och havsnivåer. En karta som visar Norra delarna av Sydamerika intas av schackrutor i svart och vitt och presenteras upp och ner. I högra hörnet längst ner finns konstnärens distinkta signatur i blyerts. Hennes namnteckning återkommer på varje objekt och förstärker känslan av strävsamt arbete som verkar bottna i sin egen logi och i ett förtroende för ordning, precis som vilket bibliotekssystem som helst.
” Skulle konsten vara mer värd än litteraturen? Såklart är det omöjligt att jämföra, men det är intressant att fundera över hur vi värderar olika kulturuttryck.
Marja-Leena Silanpää, Stålning,2021. Foto: Sara Appelgren
Det är ingen underdrift att säga att konstnären bearbetat sitt material. Många volymer är hårt modifierade. Vissa har hon sytt i, andra är kraftigt bemålade och det är uppenbart att det funnits skarpa saxar i studion. Men upplevelsen av utställningen är ändå raka motsatsen till hänsynslös. Mer än något känner jag vördnad inför omsorgen som konstnären givit de här böckerna. Väldigt många böcker hamnar på soptippen och de här publikationerna har gått ett ovanligt öde till mötes; De har blivit omhändertagna. Kanske har de här återbrukade volymerna förlänats en chans att bevaras för framtiden i sin nya form som konstobjekt? Det kickar i gång nya frågor. Skulle konsten vara mer värd än litteraturen? Såklart är det omöjligt att jämföra, men det är intressant att fundera över hur vi värderar olika kulturuttryck.
Varje år måste det vara tonvis av böcker som slängs, inte minst på grund av platsbrist på stadsbiblioteken, men jag lyckas inte snoka rätt på några tillförlitliga exakta siffror. Däremot berättar en rapport från Bokförsäljningsstatistiken att det såldes 24,6 miljoner tryckta böcker i Sverige 2025. Undrar var alla de där böckerna kommer att ta vägen? Pocketböcker kan man slänga i tidningsåtervinningen och åker man till återvinningscentral ska man lämna böckerna i bingen markerad brännbart grovavfall.
Detaljbild, Marja-Leena Sillanpää, Librarium Futurum 1968–2028, Marabouparken konsthall. Foto: Sara Appelgren
Vi lever i en tid när otroligt mycket sker via skärmen. Vi flyttar pengar mellan våra privatkonton, korresponderar och underhålls. Ändå tror jag att ytterst få inte har en relation till böcker. De flesta tror jag skulle erkänna att det är en skillnad att läsa på papper och på en skärm. När jag strövar runt i Marja-Leenas installation slår det mig hur svårtillgänglig vår digitala tillvaro framstår i jämförelse med tryckt material. Det finns en direkthet med boken som en digital miljö helt enkelt inte har. Så, kanske är det oundvikligt att tillverkning av böcker också inbegriper en resa mot förstörelse? För vad är alternativet? Att läsa är bra. Böcker är geniala.
Marja-Leena studerade på Kungliga Konsthögskolan i början på 00-talet och träffade där skribenten och professorn i Konstens teori och idéhistoria Peter Cornell. Han stack till henne böcker och blev en viktig person för henne även efter studierna. I utställningen visas Uppenbarelseböcker, 2025 ”Till Peter Cornells minne. En del av en bokhylla från en större enhet, samt övergivna böcker som förseglats.” Volymer har kapslats in i svart och står i en smal hylla. Vilka böcker som befinner sig där inne vet vi inte, men de är ändå en påtaglig hyllning till samtalen som konstnären haft med Cornell som avled förra året.
Genom åren har det aldrig varit svårt för konstnären att få fatt i böcker. Några är inhandlade andra gåvor. Varje volym har något som slagit an hos konstnären, men böcker är också rätt otympliga. De tar både plats och samlar damm. Utställningen i Sundbyberg är första gången som konstnären sprider ut objekten och visar upp dem i den här omfattningen. Under pressvisningen berättar hon att det är luftigt i ateljén nu och att det känns lite ovanligt.
Marja-Leena Silanpääs Librarium Futurum 1968-2028 är en stilig utställning och man behöver verkligen bara en minimal känsla böckernas förtrollande värld eller nyfikenhet på skulptur för att både njuta av och förundras över den här installationen.
Installationsvy, Marja-Leena Sillanpää, Librarium Futurum 1968–2028, Marabouparken konsthall. Foto: Sara Appelgren
Om konstnären:
Marja-Leena Sillanpää är född 1965 i Pori Finland och utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon är verksam i Stockholm och arbetar med flera olika medier och tekniker som ljud, performance, video, skulptur och installationer. Hon har tidigare ställt ut på bland annat Kulturhuset, Konstnärshuset, båda i Stockholm, Röda Sten, Göteborg, Norrtälje konsthall, Norrtälje och Örebro Konsthall, Örebro.
