Konstnären Cristina Iglesias vision av ”vårt nordiska” ljusfenomen har inspirerat till årets nya skulptur som ters sig vara en del av naturen.
Christina Iglesias vid invigningen av sin skulptur Aurora Borealis Star Dome på Kungliga Djurgården, Stockholm
Under fyra decennier har Cristina Iglesias konst installerats jorden runt och nu invigs skulpturen Aurora Borealis Star Dome på Djurgårdens högsta topp i Stockholm.
Även i år är det Prins Daniel som kommer att inviga konstverket, men redan under installationsarbetet får jag möjlighet att träffa konstnären Cristina Iglesias. Jag börjar med att fråga henne om platsen och om hon hade besökt Stockholm innan det kom en förfrågan om att skapa ett verk till den växande skulpturparken? Hon svarar med ett leende att hon aldrig varit här tidigare, men tycker enormt mycket om allt och verkligen ser fram emot att utforska mer. Hon påpekar att det är ovanligt och fantastiskt att ha en park som Djurgården, så här öppen och tillgänglig, mitt i en stad.
Den sjunde skulpturen i Princessan Estelles Kulturstiftelse är placerad i skogen, på öns högsta punkt, i jaktstjärnan. Under 1600- och 1700-talet röjde man upp siktlinjer mot platsen för att underlätta för jägarna. När de här korridorerna nu återställs kommer det att peka mot den nya skulpturen. Här befinner man sig verkligen mitt i skogen och tystnaden. Visst finns det ett par stigar och en grusad gång, men den enda bebyggelsen man ser är några toppar av de högsta åkattraktionerna på Gröna Lund.
Cristina Iglesias r född 1956 i San Sebastián. Efter några år som kemistudent i Barcelona ändrade hon fokus och började studera teckning och keramik. 1980 flyttade hon till London och Chelsea School of Art, konstskolan som då, precis som nu, anses vara en av världens främsta. Karriären tog fart på en gång. Redan som 30-åring representerade hon Spanien på Venedigbiennalen, ett aktningsvärt uppdrag som hon 1993. I slutet av 1990-talet presenterades hennes verk i USA i en utställning som visades både på Guggenheim i New York och The Renaissance Society i Chicago. Konstverken reste därefter vidare till Reina Sofía i Madrid och visades till sist på, då helt nyöppnade, Guggenheim i Bilbao.
Cristina Iglesias karriär är minst sagt imponerande och påfallande internationell, men efter åren på konstskolan i London återvände hon till Spanien. Idag ligger hennes studio i Torrelodones, ett par mil från centrala Madrid. Hon talar med värme om platsen och beskriver den som sin egen värld, en vital plats för henne och hennes team till gjuterierna som hon har arbetat med genom åren är förstås också viktig. I konstvärlden talas det numera en hel del om miljöaspekter och hon berättar att teamet lägger mycket omsorg på att få till så miljövänliga transporter som möjligt.
Genom åren har hennes verk visats på otaliga kända museer och såklart köpts in till stora samlingar. Men mer än något är hennes konstnärskap ändå förknippat med omfattande publika installationer, som sträcker sig från omdaningar av folktäta platser mitt i Londons finansdistrikt , till instick i naturen. I Umeå, i den ståtliga tallskogen i Umedalens skulpturpark står hennes Vegetation Room VII, en blankpolerad stor skulptur som reflekterar både den omgivande naturen och den som rör sig runt i skogen.
Vänster: The Ionosphere (A Place of Silent Storms), 2017, Norman Foster Foundation, Madrid.
Höger Christina Iglesias installation på Marian Goodman Gallery. Los Angeles. 2023. Foto: Brica Wilcox
Naturen inspirerar
Underliggande för allt hon presenterar verkar sinande nyfikenhet på hur fysiska miljöer påverkar oss människor. En av hennes senare installationer är placerad på insidan av en fyr på ön Santa Clara utanför hennes hemstad San Sebastian. Installationen Holdeas är ett böljande landskap i brons där vatten virvlar. Det upplevs som om havet har flyttat in och en oundviklig påminnelse om hur våra kroppars innanmäte ofta liknar naturen vi har omkring oss.
Natur är en utgångspunkt och vatten är ett återkommande tema i hennes verk. Det slår mig att även norrskenet har en flytande karaktär och jag undrar om konstnären har upplevt fenomenet som på engelska kallas aurora borealis?
- Det har jag inte, men det måste ju vara spektakulärt.
Cristina Iglesias konst är uppenbart resultatet av utomordentlig hantverksskicklighet och genomgående beskrivs hennes arbetsmetod som experimenterande och prövande på samma sätt som arbete i ett laboratorium, ett utforskande som bottnar i hennes nära relation till och förståelse för vetenskap. Själv återkommer hon vikten av teckning och arbete i lera och sin fascination för botanik och geologi.
Vatten är ett återkommande tema i Igelsias arbete. Till vänster: Konstverket "Hondalea" av Cristina Iglesias, som är ett storskaligt skulpturverk som finns inuti den gamla fyren på ön Santa Clara i San Sebastián, Spanien
Höger: Installationen "Estancias Sumergidas" , 2010. Permanent undervattensinstallation av betong av rostfritt stål, nedsänkt havet utanför Baja de Corte, Kalifornien.
I mötet med hennes skulptur på Djurgården reflekterar jag över konstverkets imponerande blandning av tyngd och lätthet. Å ena sidan känns det som om konstverket landat på berget från yttre rymden, samtidigt som det lika gärna skulle kunna ha kommit krypande upp ur marken någon gång för mycket länge sedan Den känns på något sätt som riktigt bra fiktion, en skapelse som är baserad på både minne och verklighet, och som i sin tur har förmågan att generera nya erfarenheter och känslor inför det vi har omkring oss.
Det är fler som uppmärksammat hennes förmåga att omdana tid och plats. 2020 tilldelades hon det prestigefyllda Royal Academy Architecture Prize, som delas ut av The Royal Academy of Arts i London, för sitt arbete ”som pushar idén om vad arkitektur är och kan vara”. Det var första gången priset delades ut till en konstnär, snarare än till en traditionell arkitekt.
Det är Prinsessan Estelles Kulturstiftelse som står bakom att nya moderna skulpturer installeras på Kungliga Djurgården i Stockholm, ury utser vilken konstnär som ska få uppdraget inför varje nytt år. Det är ett omfattande arbete som inte bara ska ta hänsyn till konstnärlig kvalitet, utan även ta fasta på konstnärens förmåga att omfamna storslagenhet och närvaro i samspel med den omgivande naturen.
”Hennes konstnärskap präglas av utforskandet av naturens kraft och rytm som hon integrerar i arkitektoniska strukturer, där organiskt och artificiellt, innanför och utanför samt tid och rum möts.” / PREKS
Skisser från arbetet med Aurora Borealis Star Dome för Kungliga Djurgården / PREKS
Ett skulpturalt rum för alla
I en tid när vi ofta hör om värdet av att uppleva kultur och natur gläds jag lite extra över att Aurora Borealis Star Dome bjuder in sin besökare. Här finns alla möjligheter att uppleva både konstens och naturens kraft. Den som vill studera den tekniskt avancerade aspekten av skulpturen kommer inte att bli besviken och den som snarare behöver regnskydd under en promenad i skogen kommer att bli nöjd och säkert förundras över hur vattnet rör sig över de färgade glasen i domen.
I ett samtal i samband med en utställning i London, på megagalleriet Hauser & Wirth som representerar henne, berättar Cristina Iglesias att hon dialog med konstnärer som kom före henne. Hon nämner Smithson och Hesse. Det är lätt att se hur den amerikanska land art-konstnären Robert Smithsons enorma omdaningar av natur från 1960-talet måste ha inspirerat henne som ung. Och idag matchar hennes arbete onekligen hans både i skala och ambition. Det finns också en tydlig länk till den tysk-amerikanska konstnären Eva Hesses finkänsliga och nyfikna materialval.
Cristina Iglesias konst är påtagligt omsorgsfull i detaljerna. Utgångspunkten är bland annat avgjutningar av natur, som sedan manipuleras och sätts samman till unika mönster. Hon berättar att hon har ett arkiv av avgjutningar i sin studio och hur arbetet med varje konstverk växer ur skisser och modellerande i vax. En process som verkligen växer fram ur handens arbete och teknisk förmåga. Genom åren har hon fördjupat sin relation med ett flertal material. Många av hennes verk är gjutna i aluminium och patinerade. Hon berättar att hon gillar att arbeta med den här lättviktiga metallen för att den håller form och är så beständig över tid.
Konstverket som det ser ut på plats med kontrasten mellan skulpturens utsida och det omfamnande rummet inuti. Foto: Örjan Furberg / PREKS
I år var det Spanska ambassaden som stod värd när stiftelsen presenterade årets konstnär. Verksamhetschefen, Sara Sandström, passade på att visa en bild från ett av sina besök gjuteriet Fundicion Esfinge i Madrid där konstverket tillverkades innan sin färd i bitar på lastbil norrut. På bilden ser hon liten ut intill skulpturen. Såklart ser den annorlunda ut här i skogen, men den 5 meter höga domen är verkligen lika påtagligt imponerande i skala. Under installationsarbetet säger Cristina Iglesias;
- Det är härligt att se den på plats. Trots alla nogsamma förberedelser kan man ju aldrig riktigt veta hur det kommer att bli.
- Besökarna är välkomna in och om andan faller på kan man lägga sig ner, känna förankringen till berget och blicka upp mot stjärnhimlen genom de färgade glasen.
Jag rekommenderar alla att ta stigen in i skogen och upp på berget för att blicka upp mot himlen inifrån Iglesias spännande vision av ett norrsken.
Av: Jenny Danielsson
